Hej. Välkommen till min nya blogg, som blogg.se tvingar en till att säga. The Sky Under The Sea. En låt av Pierce The Veil, vars titel egentligen är finare än själva låten. Don't judge, jag älskar dessa fyra mexikanare. Längtar varje dag till december då de kommer hit med Bring Me The Horizon som jag också tycker mycket om. Texten i headern är också Pierce The Veil, bästaste Bulls In The Bronx.

2013. Så sämst. Och jag trodde jag hatade 2011. Fast det gjorde jag ju, nu är det 2013 som hatar mig. Nej, det är jag som varit fylld av hat. Jag kanske har levt mer än jag någonsin vågat göra förut, men vad spelar det för roll då man alltid går runt med en demon som följeslagare? Jag har mått skit. Jag har gjort saker jag inte borde.
Och mitt bland allt detta tappade jag bloggen. Hur kan man ens vilja vårda något som innehåller så mycket skit? Hur ska jag kunna gå vidare från det som varit om jag fortfarande bär det med mig? Ida fucking We påminner mig om allt jag inte orkar vara en del av längre. Jag stavar inte ens mitt efternamn med W längre.

Men så kom jag in på blogg.se härom veckan, jag minns inte ens varför, men jag hamnade där och så kände jag den där längtan efter att få ha en blogg att göra fin, att skriva i, att måla upp bilder i. Jag vägrar att gå tillbaka till Idawe, så jag gjorde en ny. Så annorlunda mot hur min förra blogg var i slutet (om man bortser från mina allra sista emo-inlägg) kanske den inte kommer att bli, men det skiter jag i. Jag vet att jag inte är samma person längre, både på gott och ont. Jag bär med mig det jag fortfarande älskar, resten kastar jag bort.