Jag fick många fina julklappar, bland annat ett gäng böcker. Är typ förvånad (men glad) över hur många böcker jag fick.

• The Amazing Book Is Not On Fire (The World of Dan and Phil) av Dan Howell & Phil Lester
Mina favoriter i Youtube-världen, bästa Dan och Phil. Boken verkar lite rörig men den är säkert kul. Den verkar kul. Fick den av Kim.

• Sweet Food & Photography av Linda Lomelino
Min idol då det kommer till bakning, hon gör de finaste bakverken och tar underbara foton. Har hennes första bok också. Fick den av mamma.

• Ja jag har mens, hurså? av Clara Henry
Känns som en bra bok att ha. Inte för att jag gillar mens mennnnnnn... Jag gillar Clara och levde med mensskam under hela min tonår såatte... Å mitt forna jags vägnar tillägnar jag denna bok. Kanske kan Ivy uppskatta den om typ nio, tio år. Från Kim.

• Soda, lemonad & snacks av Tove Nilsson
Den här boken var en julklapp från mig till Kim, men ville ha med den ändå för 1. Jag bor med innehavaren av boken = boken bor i mitt hem, och 2. Det verkar spännande att lära sig att göra helt egna syrups till drinkar och SodaStream. Ba "Tja, egengjord Cola, mhm, do ya want?".

• Den högkänsliga människan av Elaine N. Aron
Pappa tyckte jag skulle ha den här boken. Kanske är det en hint om att jag är en sådan person som boken handlar om och att jag borde lära känna mig själv? Jag vet inte. Det visar sig väl när min #ungdomsfantasyforever-hjärna tar sig an detta filosofiska verk.

• Det är något som inte stämmer av Martina Haag
Min hjärna är egentligen för efterbliven för att läsa vuxenböcker #ungdomsfantasyforever, men jag har läst massa bra om den här boken och jag dras till att se / läsa / reblogga / whatnot saker som framkallar ont i hjärtat. Från mamma.

• How To Speak Emoji

Boken som lär dig snacka med enbart emojis från min bror. It's a joke. It's funny.

• 1000 Feelings For Which There Are No Names av Mario Giordano
Ännu en ba-för-kul-bok, fast från Kim. Fast när jag bläddrade igenom boken hittade jag en feeling-for-which-there-is-no-name som jag visst kunde finna ett passande adjektiv till. Fail av boken.

PS. Rubriken är en quote av J.K. Rowling.

Det dör människor varje dag, men vissa dödsfall påverkar en mer än andra. Konstigt vore annars, annars skulle vi gå runt med konstant sorg och det går inte.

Den senaste veckan tog livet slut för två stora personer. Båda 69 år gamla. Båda till offer för ett av jordens sämsta påhitt, cancer. Först David Bowie, och nu Alan Rickman. Jag tror få har missat detta. 

 
Måndagens ledsnaste ögonblick var då jag berättade för mamma att Bowie dött. Hon hörde dock inte vad jag sa, bara att jag nämnde David Bowie.
Mamma (glatt): Åh, kommer han till Sverige?!
Jag (ledset): Nä... Han har dött...
Mitt hjärta sjönk lite där.

Annars är det knappt så jag vågar erkänna min egen dumhet över att ha antagit att han var död redan när jag skrev det här inlägget för fem år sedan, eller kanske var det snarare så att jag aldrig reflekterade över huruvida han var vid liv i vår samtid bara för att jag förknippat honom med ett färgsprakande sjuttio- och  åttiotal. Känner verkligen hur min allmänbildning sjönk till en väldigt låg nivå. I'm so sorry.

Och Alan. Blev så himla ledsen då jag fick veta. För mig har han mest varit Professor Snape som det Potterhead jag är. Bilden med qouten har jag haft sparad i telefonen sedan jag fann den. Den har varit en melankolisk hjärtevärmare för mig, men nu gör den mig helt plötsligt ledsen. Fortfarande så bra, men så sorgligt. För han blev aldrig åttio år.

 

Det är hela tio år sedan (plus lite till) min brorsa och hans kompis lärde mig en massa om Star Wars och konverterade mig till ett fan. Ett tag senare hade Episod III premiär och jag blev kär i Anakin Skywalker (eller kanske snarare Hayden Christensen just i den rollen just i den filmen). Alltså sådär jättetöntigt kändiscrush-kär. LOL. Men det får man vara om man är 12 år (23 också för den delen). Numera hatar jag den där brunlockiga pojken pga obvious reasons (titta på filmen).

2005 trodde jag att det aldrig skulle komma någon till Star Wars-film. Och när de annonserade ut att det skulle komma ännu en episod suckade jag bara, men ju närmare premiären vi kom desto mer pepp har jag blivit, och ännu lite till då jag och Kim tittade genom Episod IV-VI igen (orkade inte se Episod I-III pga all politik hehehehehehehe).

But tonight is the night! SÅ PEPP! Har min Storm Trooper-tröja kvällen till ära. Gjorde den med t-shirt trasfer paper för några år sedan men blev missnöjd både med tröjans passform och med trycket att jag knappt använt den, men nu så.

Nu måste vi åka!

 

Update: Den var braaaaa! Seeeee den! Räcker det? Älskade att jag inte riktigt visste vad jag hade att vänta mig, för med de andra filmerna har jag i princip vetat hela handlingen innan. Hade önskat lite fler svärdfighter bara, det är ju det bästa.

Jag går runt i vardagsrummet med en låda på huvudet och nynnar på Darth Vader-låten.
Jag: "Jag är en Storm Trooper!"
Tar av lådan (skrattar eventuellt åt mig själv).
Jag: "Alltså sorry Kim, för att du har en så omogen flickvän"
Kim: "Det är ju därför jag tycker om dig"
Jag: "Jaha, så du ba 'Vad omogen hon är, henne satsar jag på'"
Kim: "Ja... Kanske"

Kim fyllde år idag. Av mig fick han två muggar i glas från Granit och två biobiljetter (den ena är till mig, muhahahah) till Star Wars Episode VII: The Force Awakens på fredag. Asbra.

I år var det dags för feelgood-serien Glee att sjunga på sista refrängen (hahahaha, pun intended, I'm so funny). Såhär ett halvår senare har den avslutande säsongen släppts på dvd, vilken jag faktiskt råkade vinna vid en utlottning (via Tidningen 7, thank you very much). Och då kom jag att tänka på att jag fortfarande inte delat med mig av mina favoritcovers genom Glees historia ännu, it's about time liksom. So here we go, några av mina favoriter från Glee...

Movin' Out (Anthony's Song) by Blaine, Sam - S05E16 "Movin' Out" | För att Blaine och Sam gör en rätt ball låt till en asskön låt.

Alltså... Det här var sjukt svårt, det finns så många bra covers från Glee och det är omöjligt att komma ihåg alla. Ser nu att jag inte tog med något från säsong 6. Jag verkar uppenbarligen vara svag för deras mash-ups i alla fall.

Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14

Jag brukar inte uppmärksamma filmer jag inte tycker om, men ikväll tänker jag göra ett undantag för den väckte ändå så pass många känslor att det känns värt. Filmen heter Flocken och jag såg den igår. Redan innan filmen började kände jag ett visst obehag, och det släppte inte under filmens gång. Det hela slutade med att jag blev arg.

Innan jag berättar varför jag inte gillade filmen, här är handlingen i korthet: Jennifer blir våldtagen av Alexander, men alla påstår att hon ljuger och ställer sig på killens sida. Känns det igen? I think so, right? Men inte enligt producenten: "Producenten Agneta Fagerström-Olsson påstår att filmen inte bygger på våldtäkten i Bjästa 2009 utan på 'flera liknande fall som man tagit ­inspiration av'" (Aftonbladet). I beg to differ. Historiena är för slående lika för att det ska kallas "inspiration".

Varför jag inte gillade Flocken. There will be spoilers.
• De säger att filmen inte är baserad på Bjästa-händelsen, men så sitter de och äter med en skidbacke i bakgrunden i en scen. Bjästabacken much?
• Sättet de målade upp Jennifers familj. Var hennes mamma verkligen tvungen att vara alkoholiserad? Skulle man inte känna lika stort medlidande om hon haft två medelklass-föräldrar i ett fint hus? Eller? Va?
• Hur de förstärkte fördommarna kring hur en norrländsk, liten ort ser ut. Kunde de inte bara porträtterat den som vilken svensk, liten småort som helst? Lite grå och trist, visst, men utan värsta hillbilly-atmosfären. Och kanske tog de alla-känner-alla-grejen till överdrift.
• Kyssen mellan Jennifer och hennes styvpappa. Sjukt onödigt.
• Inget talade för att Alexander skulle våldta ännu en tjej i slutet, även om det var så i verkligheten. Han var tystlåten och kändes plågad och ångerfylld, sedan hände det där och hans karaktär kändes inte längre trovärdig.
• Djurkadaver. Massa djurkadaver. Var de tvugna att döda hästen? Och jag hade gärna sluppit se dem elda upp skabbräven.
• Slutligen blev jag arg på försvarsadvokaten... "Varför skulle han våldta dig om ni brukar hångla?". Gah. Jag vet att det är hennes jobb att försvara den misstänkte, men det spelar ingen roll om man brukar göra något, allt annat än ett ja betyder nej och skiter den andre i det är det våldtäkt.

Allt var dock inte skit rakt igenom. Jag tyckte om fotot, och skådespeleriet var inte heller fy skam.

PS. Jag är från Bjästa-ish, men gick inte på Bjästaskolan då detta hände. Vill minnas att jag knappt hörde något om händelsen tills jag blev inbjuden till Fria-"Oskar"-gruppen på Facebook, men knappt ens då. Min mening med det här inlägget handlar dock bara om kritik mot filmen, för den gjorde mig arg. Med respekt mot de inblandade borde den inte ens ha gjorts, speciellt inte då den blev så dålig.

Elijah on why he started taking so many pictures.
- Girls S04E03 "Female Author"

 

Anna Röd startade en kortfilmskurs här i Örnsköldsvik (som även går parallellt i Östersund) och frågade om jag ville vara med. Hell to the yes! Att den egentligen riktades till åldrarna 15-22 (jag är 23) var inget hinder tyckte Anna. 

Ikväll hade vi tredje träffen och jag är jättepepp. Tror aldrig det riktigt framgått på bloggen att jag är väldigt intresserad av att göra film, kanske mycket för att jag är världens procrastinator som aldrig orkar klippa och redigera det jag filmar (om jag ens får tummen ur att filma mina idéer), men så är det i alla fall. 

Har cirka noll erfarenhet av just kortfilm och vet heller inget annat än att jobba helt själv på rookienivå, så det känns väldigt spännande att prova på att vara med i ett team och att göra något mer "på riktigt" (vi ska göra en kortfilm). 

Haha, I dunno. Vet bara att jag ser fram emot varje tisdagskväll och är på enormt bra humör då jag kör hem efteråt. *happy face*

I vintras gjorde jag ett inlägg med alla serier jag sett från början till slut. Ni kan kika på det h ä r. Så här sju månader senare kan jag lägga till ytterligare några till den listan, och dessa ser ni här ovan. Glee, Kyle XY, Prison Break och Revenge. Av dessa var det väl bara Kyle XY som inte var så jättebra. Till skillnad från Prison Break märktes det att den hade några år på nacken, plus att den slutade med en jobbig cliffhanger. De andra tre fick riktiga slut. Kommer sakna Glee som har varit min feel-goodserie i fem års tid. Annars var nog Revenge favoriten, men är glad att den äntligen fick ett lyckligt slut.

Har ni sett någon av dessa serier?

... och svenska i kombination med engelska undertexter är inte helt enkelt heller. Bara så ni vet.

 

Så här ligger det till: Jag har börjat se en serie som heter Mr. Robot. Hör här...
Follows a young computer programmer who suffers from social anxiety disorder and forms connections through hacking. He's recruited by a mysterious anarchist, who calls himself Mr. Robot. (imdb)

 

Så skum serie. Väldigt annorlunda. But I like it. En ny favorit. Fattar inte mycket av datorgiddret, men är helt klart fascinerad. Och att huvudpersonen lider av social fobi: Tack, äntligen. Och det verkar trovärdigt. T.ex. när han sitter hos psykologen och snackar om hur han känner mycket välformulerat men så visar det sig att han suttit tyst och bara tänkt allt. Ja. Så ja. Eller folk som tror en är halvt efterbliven och dum bara för att en inte snackar så mycket... eller alls... Igenkänning (när jag gick i högstadiet upplevde jag det som att folk ibland pratade med mig som till ett litet barn eller som om jag var dummare än dem, and I was like "Eh wtf håller ni på med?! Vilka är det som är dumma egentligen?").

 

Men alltså... det jag egentligen ville komma fram till... En av karaktärerna är dansk och det är fan obegripligt att förstå vad hon säger. Trodde seriöst att det var arabiska hon snackade först, så pass obegripligt var det. Men jag undrar om det kanske är de engelska undertexterna som fuckar upp hjärnan. För det finns en svensk snubbe också (Martin Wallström), och det tog ett bra tag innan jag fattade att det var svenska han snackade...

PS. Serietips!

Om Paper Towns 

I vintras när jag var i Thailand läste jag boken Paper Towns av John Green. Den var spännande och jag ville inte riktigt slita mig. Med andra ord älskade jag den. Mycket bättre än The Fault In Our Stars (som jag lyssnade på förra sommaren). Blev skitglad då jag fick veta att den skulle bli film.
Och nu går den på bio. Börjar bli nojig över att den ska sluta visas innan jag hunnit se den. Så jag ska på bio ikväll. It's decided.

Handling: "Vi får följa tonårskillen Quentin och hans gåtfulla granntjej Margo som älskar mysterier så mycket att hon till slut blir ett. Efter att de två varit uppe en hel natt och hittat på äventyr i sin hemstad försvinner Margo. Hon lämnar kryptiska ledtrådar efter sig som hon vill att Quentin ska tyda och tillsammans med fyra polare ger han sig av på en galet rolig och känslosam jakt. För att hitta Margo måste han få en djupare förståelse för både vänskap och kärlek. (källa: SF.se)

 

Inte ensam såklart, utan med Kim. Var tvungen att googla "lämna bebis för bio", sedan lusläsa en tråd på Familjeliv.se för att kunna komma fram till att det är okej. För det är okej. This is why: 

• För att pappan, dvs Kim, är lika mycket förälder som jag. Han är lika kapabel till att ta hand om henne.

• Han var ute ett par timmar för att åka MC när hon knappt var två veckor. Samt ett par gånger nu i veckan för att fixa bilen. Så varför skulle inte jag få? #jämnställdhetpls 

• Det är bara tre timmar, om vi har tur sover hon större delen av tiden. 

• Blir hon hungrig har vi både bröstmjölk i frysen och ersättning. 

• Slutligen, the sad truth: Kim är bättre på att trösta henne än mig #fml. Fast jag kanske bara inbillar mig. Förmodligen kommer jag sakna henne mer än vad hon kommer sakna mig.

Bildkällor: 1, 2

4 JULI || EN FILM JAG KAN SE OM OCH OM IGEN
Jag har redan skrivit ett sånt inlägg tidigare (här), men då valde jag bara feel-good-filmer (så när som på Alpha Dog då). Så denna gång får det bli två sci-fi-thrillers från 2011 med två av mina favoritskådisar: Bradley Cooper och Jake Gyllenhaal.

Limitless (2011) | 7,4
Med Bradley Cooper, Robert De Niro, Abbie Cornish m.fl.
› Eddie får tag på ett mystiskt piller som gör så att han får 100% tillgång till sin hjärna, vilket får honom att gå från misslyckad författare till en överlägsen finansman. Samtidigt utsätter det honom för en stor fara.

Source Code (2011) | 7,5
Med Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga m.fl.
› En soldat vaknar upp i en annan mans kropp och upptäcker snart att han är en del av ett expriment för att hitta den skyldige till ett bombattentat på ett pendeltåg. Och han har bara åtta minuter på sig.

Nu är det ju visseligen inget sitta-inne-och-se-film-väder, men till veckan ska det tydligen regna. Så ni kan ju spara dessa tips till dess ;)

 

Jag har nu sett klart den femte säsongen av Game of Thrones. En säsong jag tittat på med likgiltighet och föga förvåning.

 

Att The White Walkers invaderade vildingarnas by var typ det mest spännande i hela säsongen (gäspade mig genom allt Castle Black-mörker tills detta hände) och den enda som var kul att följa var Tyrion. Hade verkligen sett fram emot Arya i Braavos, men då det väl begav sig fattade jag ingenting (men jag tackar Jaqen H'ghar för min dos av eye candy). Det mest sorgliga var Shireen Baratheon's död. Melisandre is a bitch. Jon Snow's mord förvånade mig inte ens. Blev knappt ledsen. No feels.

 

Säsong 6: Kan vi få se en invasion av White Walkers någon gång? Det har varit nog med prat om att "Winter is coming" nu. Är pepp på att se vad Bran har för sig och jag väntar med spänning på att få se Sansa överleva det där hoppet (sedan återvänder hon för att bränna ner alla Bolton's). Orkar inte ens sia något om Daenerys (den person som varit näst intressantast att följa), men jag önskar Tyrion lycka till med att leka statsminister. 

bild från sverigesradio.se

Jag har aldrig riktigt varit intresserad av Sommarpratet på P1. För det första är jag ingen radiolyssnare, och för det andra brukar det vara högst en sommarpratare som lockar varje sommar. Förra året var det Felix Kjellberg / PewDiePie (fast tbh tyckte jag hans prat var rätt tråkigt att lyssna på). I år däremot! Ser flera namn som jag skulle kunna tänkas ge en lyssning (om det blir så återstår att se, är som sagt ingen radiolyssnare):

› David Batra (21 juni) - pga rolig
› Clara Henry (30 juni) - pga awesome
› Kjell Enhager (7 juli) - pga bra föreläsare
› Leila Lindholm (16 juli) - pga bak-ikon
› Zara Larsson (25 juli) - pga cool
› Markus Näslund (2 augusti) - pga från min hemstad

Ni hittar hela listan h ä r. Brukar ni lyssna på Sommarpratet?

Nu har jag sett klart den första säsongen av Jane The Virgin. En serie som började sändas i höstas och som jag först avfärdade som way too cheesy på grund av titeln. Alltså, en tjej som aldrig har haft sex och blir gravid, what is this bullshit? Sedan gav jag ändå pilotavsnittet en chans, efter att ha fattat att det inte handlade om ännu en high school-serie, utan om en tjej i 20-årsåldern. Och jag gillade det jag såg.

Let's see... Jane blir inseminerad av misstag och blir gravid. "But I've never hadsex!". Oh shit. Och "pappan" är ingen mindre än ägaren till hotellet där hon jobbar som servitris (och dessutom gift, det var hans fru som skulle bli inseminerad). OMG. Och Jane's pojkvän är polis och håller på med ett drug-dealer-boss-fall som verkar ha anknytning till hotellet. Kanske sker det något mord. Say what?! Mycket drama (och en hel del spanska), fast ändå en lättsam serie som är lätt att hänga med i. Och så har det hela en berättarröst. Skulle beskriva serien som en seriös humorserie. Typ.

Har ni sett Jane The Virgin?

Bildkälla

Denna vecka har kretsat runt Prison Break. Serien som sändes mellan 2005 och 2009 med Wentworth Miller i huvudrollen.
Det började med att jag föreslog att se en film till maten, men då Kim inte kände för det sa jag utan närmare eftertanke: "Vi kan se Prison Break. He igång Prison Break, nu ser vi det". För som han tjatat om den serien och att jag borde se den. Den enda serien vi har gemensamt annars är Game of Thrones på måndagar.

 

Tyvärr är den serien lite för spännande för mitt gravida jag. It's too intense, man! Rymma från finkan när en väntar barn är alldeles för stressigt. Jag måste gömma mig bakom en kudde med jämna mellanrum som om det var en skräckfilm jag såg, för annars blir jag för upprymd. #ingebraförFetus #thestruggleisreal 

Men i helgen tar vi ett break från Prison Break, då Twiggy och Krille kommer ner från Skellefteå. Skoj!

Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6

Jag tar mig friheten att utse en vinnare mellan 2000-talets två populäraste ungdomsdramaserier (som båda börjar på 'o', vilket sammanträffande): One Tree Hill (2003-2012) vs. The O.C. (2003-2007). Och vinnaren är... ONE TREE HILL. Duh. Det står ju i rubriken.

One Tree Hill började jag se i år (såg precis klart fjärde säsongen, so no spoilers please, thank you in advance). Jag kan inte säga att jag fastnade på en gång, i början var den mest bara 'okej', men det tog sig. I mitten av tredje säsongen fastnade jag helt. Kan ju inte annat än älska Fall Out Boy's medverkan ♥ Minuset är att det är så himla mycket basket #jag gillar inte sport

The OC började jag se 2012, men orkade inte se klart förrän förra året. Det är faktiskt ett under att jag tog mig genom skiten över huvud taget. Ja, skiten. OC kan faktiskt vara en av de sämsta serier jag någonsin sett. Det fanns ingen karaktär jag gillade, förutom möjligtvis Seth (i kombo med Ryan och Sandy, annars var han bara jobbigt kärlekskrank) och allt som hade med de vuxnas storly-line att göra gjorde serien hundra gånger segare än vad den redan var. Och inte för att det är så himla betydande egentligen men... jag hatade introt.

Är glad att jag sparade den bättre serien till sist. Team One Tree Hill!

Nu vet jag att det här inlägget inte innehåller några motiveringar, utan bara min åsikt. Men jag orkar inte skriva ett mil långt svammel-inlägg om två tv-serier. Kanske är det så simpelt som att jag kan relatera lite mer till OTH? Nobody knows.

Vad är ni, team OTH eller team OC?