Death comes for us all in the end

 

Det dör människor varje dag, men vissa dödsfall påverkar en mer än andra. Konstigt vore annars, annars skulle vi gå runt med konstant sorg och det går inte.

Den senaste veckan tog livet slut för två stora personer. Båda 69 år gamla. Båda till offer för ett av jordens sämsta påhitt, cancer. Först David Bowie, och nu Alan Rickman. Jag tror få har missat detta. 

 
Måndagens ledsnaste ögonblick var då jag berättade för mamma att Bowie dött. Hon hörde dock inte vad jag sa, bara att jag nämnde David Bowie.
Mamma (glatt): Åh, kommer han till Sverige?!
Jag (ledset): Nä... Han har dött...
Mitt hjärta sjönk lite där.

Annars är det knappt så jag vågar erkänna min egen dumhet över att ha antagit att han var död redan när jag skrev det här inlägget för fem år sedan, eller kanske var det snarare så att jag aldrig reflekterade över huruvida han var vid liv i vår samtid bara för att jag förknippat honom med ett färgsprakande sjuttio- och  åttiotal. Känner verkligen hur min allmänbildning sjönk till en väldigt låg nivå. I'm so sorry.

Och Alan. Blev så himla ledsen då jag fick veta. För mig har han mest varit Professor Snape som det Potterhead jag är. Bilden med qouten har jag haft sparad i telefonen sedan jag fann den. Den har varit en melankolisk hjärtevärmare för mig, men nu gör den mig helt plötsligt ledsen. Fortfarande så bra, men så sorgligt. För han blev aldrig åttio år.

 

Rest in peace. ♥

Jag har utvecklat något slags beroende av hans röst. Gör mig så sjukt jävla ledsen att den inte finns mer. Att han inte finns mer. Så himla oväntat :(

Så himla sorgligt... Det gör liksom ont inuti mig!!! Fy!

Att Bowie försvann var illa nog, var Rickman tvungen att gå bort han också? Livet är fan inte rättvist ibland :(

Blev rätt så chockad när jag läste att Alan Rickman har dött :( Precis som dig så är jag en Potterhead så det tog lite hårt...