Ingen vill anställa en gravid
Jag har försökt anpassa mig efter Arbetsförmedlingens krav. Jag har bestämt mig för att plugga, för att sedan ge upp den tanken. Jag har gått hos jobbcoacher och haft praktik. Jag har börjat hoppats, bara för att låta det dö ut igen. Har fått höra mer än en gång att "de" ska hjälpa mig, t.ex. på AF, och sedan har inget hänt.
Jag kanske varit lite väl naiv som faktiskt trott att jag ska få hjälp. Vill man något här i världen ska man göra det själv. Såklart. Jag får skylla mig själv att jag har extremt svårt med att komma igång med saker. Att jag har social fobi. Japp.
Jag måste erkänna, jag har inte varit jättebra på att söka jobb. Jag har haft perioder av "Blöh, vill inte jobba, kan inte" och det är inte direkt något jag är stolt över och gått och skyltat med. Men jag kan inte direkt ta tillbaka det nu.
Och jag har varit kräsen. Det får man ju egentligen inte vara, men jag känner att det är viktigt att kunna trivas på sitt jobb. Jag vill inte bli depremerad på grund av ett jobb. Min pojkvän blev det av sitt förra jobb, och det följde med honom hem, påverkade oss båda. Det är inte värt det.
Sommaren 2013 jobbade jag på ett äldreboende. Ett jobb jag sökte för att göra alla andra nöjda. Like, "Hey, nu har jag sökt ett jobb som jag troligtvis kommer att få, nu är jag inte värdelös längre". Jag hatade det jobbet. Tredje inskolningsdagen vaknade jag med ångest och Kim fick nästan släpa mig från sängen till bilen. Men jag kom bara halvvägs, jag klarade inte av att gå dit. Spenderade hela dagen på en parkeringsplats.
Jag vill ha ett jobb jag känner att jag kan klara av. Jag vet inte förrän jag testat, men jag känner ändå till mina förmågor. Säljare? På Telefon? Aldrig. Prata i telefon, ringa folk jag inte känner, vara extremt utåtriktad? Grinar nästan vid tanken. De säger att enda sättet att komma över sina fobier är att möta dem, men man börjar väl inte spela på Hard om man är Beginner? Hur mycket jag än önskar att jag var den där supersociala personen, så är jag inte det, inte på långa vägar.
Men så... I november förra året fick jag veta att jag är gravid. Ända sedan dess har jag bara velat hitta ett jobb nu, nu, nu. Jag har hoppats på att i alla fall hinna några månader innan jag får barn. I mars var jag grym på att söka jobb (jämfört med tidigare). Jag har både velat och gjort. Jag har varit hoppfull och stolt över mig själv att jag faktiskt tagit tag i det. Jag har varit mindre kräsen. Matbutiker, parkarbete och städjobb. Sånt jag känner att jag skulle kunna klara av, och har mer eller mindre intresse av.
Men trots att jag sitter här helt hopplös har jag faktiskt lyckats få en jobbintervju imorgon. Det är ett sommarjobb på tre månader, och jag ska ha en bebis runt månadsskiftet juli / augusti, så jag har rätt låga förväntningar. Speciellt eftersom det är ett ganska fysiskt krävande jobb. Men jag har inget att förlora på att gå på en intervju känner jag. Det är ett jobb jag faktiskt vill ha, och om jag inte får det nu skulle det vara intressant även i framtiden.
mvh just-another-housewife
känner så mycket igen mig. Tog studenten 2012 och det första jag gjorde var att skriva in mig på af (som inte hjälpt ett skit) Fick ständigt söka jobb tills nu i november då jag fick mitt första riktiga extrajobb. Visst söker jag fortfarande men ingen annan vill ju ha mig tyvärr. Har mått så jävla dåligt över det men fan vad viktigt det är att prata om det. Har själv bara vågat öppna upp mig om det på min blogg en gång och du är så grym och bra som vågar prata om det. Önskar dig verkligen all lycka till <3
Hoppas intervjun går bra iallafall :)
Känner igen mig i så mycket i denna text.. Hoppas intervjun går bra
Lycka till! Min vän fick två barn p rad, "attvaramamma.blogg.se" - sedan separerade hon och hennes kille, hon fick FEM arbetserbjudanden som hon gillade och nu studerar hon till undersköterska medan hon jobbar lite på sidan.
Det kommer bli så himla bra. Du kommer älska barnet mer än något annat i världen, och så småningom kommer du älska ditt jobb näst-näst-mest. Det kommer gå!
Det är ju alltid bra att gå på intervjuer även om man kanske inte får jobbet, om inte annat så kanske du lär dig nåt nytt och vet hur du ska bete dig på nästa intervju t.ex. :)
Gud vad bra och starkt att du pratar om det! Så himla viktigt!
Grattis till att du ska bli mamma, gud vad roligt!
Hoppas att intervjun går bra, åtminstone att de inser vilket KAP du är <3
Sv: Jajemän, så är det i Uppsala haha!
Låter himla mysigt det :D
Hoppas arbetsintervjun går superbra och att du sen hittar ett jobb du älskar <3 :)!
Gillade din haul, kanske ska göra massa vloggar och video och tjäna nån liten slant på det medan du är mammaledig/söker jobb :D?
Håller tummarna för dig! :)
Sv. Du har helt rätt, de är inte ihåliga utan det är en lera i formen :)
Tycker det är så jävla skit i den här världen att det alltid handlar om att jobba eller studera. Det är liksom antingen eller (ändå är så jäääädra många sjukt missnöjda med det de gör) och följer en inte det ska en behöva må dåligt också. Och så sitter en där och vet inte hur en ska ta sig vidare. Har aldrig själv vart bunden till arbetsförnedringen, men litar inte på systemet för fem öre. Nå, nu ska jag inte rabbla upp allt ;)
Min pojkvän är arbetslös och vi klarar oss ändå och så kommer ändå en massa frågor att varför gör han inte "nåt" för att göra annat räknas ju inte?! (med barn påkommande skulle ju saken kanske vara en annan förstås, min lön är ändå bara hälften så mycket som en "vanlig medelsvenssons" och jag förstår din frustration (kram <3))
Jag har tänkt fråga dig hur länge som helst (faktiskt flera år..) om du skulle vilja fixa en bloggdesign åt mig och som jag självklart skulle betala för. Du kan ju fundera på saken, om det skulle vara nåt.
Stor kram! <3
Ja, eller hur, folk är så låsta i sina tankegångar.
uscha, arbetsförnedringen.
Ja, det förstår jag verkligen. Jag hoppas du finner en väg på ett eller annat sätt :)
Ja, jag vet, jag blev typ ännu mindre pepp på det då när de ändrade, haha, nu har jag ingen lust alls att leka med det. Jao, du kan ju se :)
