Jag gick i genom en fotomapp inför ett kommande throwback-inlägg och blev påmind om en kaosnatt på ett tåg. Det var 2013, såklart. Jag var tvungen att plocka fram min dagbok från tidpunkten, för jag kunde inte komma ihåg varför. Och precis som förra gången jag plockade fram en dagbok från ovannämda år för att fräscha upp minnet till ett blogginlägg, blev jag överväldigad över mina egna tankar och känslor. Jag vet exakt vad det var och varför det blev så, men jag hade förträngt att jag var så pass skadad. Jag var dockt inte offret, jag var monstret. Det är inte bara det att jag inte längre kan relatera till den jag var, jag har svårt att komma ihåg. Och när det står där ordagrant svart på vitt, ord som jag har skrivit men läser som för första gången, lämnar det mig mållös och med en klump i magen. Var jag verkligen så pass fördärvad?

 

Det är som om det finns ett jag innan, ett under tiden och ett efter. Men det var ju ändå jag. Råden lyder, rensa bort era giftiga vänner. Men hur blir det när personen man behöver ta avstånd från är sig själv?
Det är i det förflutna nu. Jag har glömt mycket, men resten får jag leva med. Men Kim då? Går det verkligen att förlåta vad som helst? Liksom, att bli misshandlad som barn rättfärdigar inte mord. Och att bli avvisad av en kvinna rättfärdigar inte våldtäkt. Att ha blivit sårad i det förflutna rättfärdigar inte en att bli ett asshole i nutid.

 

Alltså, vad hände ens? Jag trodde jag visste när jag var mitt i det, men jag vågade inte säga varför. För det är inte okej att må så dåligt över en sån struntsak. Alla är berättigade ett förflutet, jag vet det nu och jag visste det då. Jag var trasig på grund av någonting jag inte fick vara skadad av.
Det var inte förrän senare jag såg hela bilden. Det var inte en enda struntsak, det var allt som samlats på hög genom hela mitt liv, och tillslut brast det. Och det fick mig att inte bara skada mig själv, utan också andra. I synnerhet en. 

 

När jag började högstadiet lämnade jag alla mina vänner bakom mig, för de var yngre. Ny, större skola. Ny klass. Jag har alltid varit blyg, men här blev jag helt inåtvänd. Vi behöver inte fördjupa oss mer än så, det skulle kräva ett inlägg för sig, men jag hade kort och gott inga vänner i högstadiet. Var ensam och tyst i tre år. Jag trodde jag var okej, men i slutet av nian mådde jag nog rätt dåligt.

Gymnasiet blev bättre. Efter en seg start fann jag vänner, fler för varje år. Men vid det laget hade jag halkat efter och min sociala kompetens stod typ på noll. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till med de djupare sakerna. Och ingen vände sig till mig heller, inte första hand. 
Och det är där vi har det. Andrahandsvalet. Så många år av att känna sig som ett andrahandsval, eller inget val alls.

 

Och sen blev jag kär i Kim. Och han i mig. Han hade precis gjort slut med sin första kärlek, och behövde väl i första hand en vän. Han ville ta det lugnt, och jag respekterade det. Vi båda hade våra hjärnspöken, men över oss var jag bara glad. Jag brydde mig inte alls om det som varit. Han fick prata och säga nästan vad han ville, jag brydde mig inte. Until I did.

Okej, får jag quota en Youtuber vid namn Dylan? 
"She has all these expectations for him because of his past relationship. [...] She expects him to act like he did in his past relationship, because he cared about his relationship, so if he acts differently she would assume that he cares less." 
- Watching To All The Boys I've Loved Before 2

Men också detta från One Tree Hill:
"It's been [two] years and she's acting like it just happened."

 

Så det var delvis det. Och delvis att vårt nu blev överskuggat av hans förflutet. Och att hans hjärnspöken som tillsammans med mina blev en olycklig häxblandning. Och plötsligt kunde jag inte leva i nuet. Det var inte bara hans förflutna, det var mitt och allas och jag ville inte att tiden skulle fortsätta gå. I was dreaming backwards.
De dagar jag bara lät tiden gå, stirrandes ut i intet, instängd i min egna hjärna, var de dagar som var bra. För då gjorde jag ingen illa. Ibland tror jag att jag ville göra honom ledsen bara för att kunna trösta honom senare. Jag var världens sämsta flickvän. En hemsk person. På riktigt. Jag. Var. Hemsk.
När jag läser om det i nutid förstår jag verkligen inte hur allt kan vara bra nu. Bara en sida är tillräckligt för att drabbas av grav ångest, men inte för vad jag kände utan för hur jag var. 

Hur blev det bättre? Jag vet inte. Precis som ärr bleknar det med tiden. Det kommer förmodligen alltid ligga och skava, mer för honom än för mig, min hjärna har förträngt så mycket. Vi valde att gå vidare, tillsammans, och med Ivy föll allt som i glömska. Jag rekomenderar ingen att skaffa barn som en lösning på ett problem (jag ville på riktigt ha barn, och hade tänkt på det i över ett år när vi faktiskt blev gravida). För mig blev det räddningen. Jag har aldrig ångrat Ivy, någonsin. Med allt jag har misslyckats med kunde jag i alla fall bli en mamma. 

 

Om det låter som att jag vill lägga skulden på någon annan, vill jag bara säga nej. Det är inte någon annans fel. Det var jag som blev fucked up, och jag vill bara hitta ett varför. Det är en rad händelser och erfarenheter, eller lack there of, som ledde till att jag kraschade. Det var inte bara den där lilla droppen alla andra såg. Och ja, det gjorde mig till en hemsk person.

Men det är över nu.