Jag skulle väl inte säga att jag har varit på många festivaler, men en handfull i alla fall. 6 stycken på 4 år. 2010 och 2011. 2013 och 2014. Sedan tog det bara slut. Livet hände. Jag har fått barn. Jag har jobbat. Jag har varit gravid. Jag har inte lyckats jobba ihop en tillräckligt bra ekonomi för att kunna prioritera festivaler igen. Och i år hade jag inte fått festivala ens om jag kunnat, tack vare covid-19. Men förhoppningsvis kommer jag ta oss mig ur pandemin med livet i behåll. Konserter går jag på varje år, men jag börjar undra, har jag varit på min sista festival?

 

När jag var 17 och besökte min första festival, endagsfestivalen Pier Pressure, var min plan att fortsätta besöka minst en festival per sommar. Och festival-bortfallet 2012 kompenserade jag genom att besöka två festivaler både året innan och året efter.
Efter Bråvalla 2014 hade jag inga planer på att avbryta traditionen, trots att jag drabbades av nästan-lunginflammation (nästan eftersom jag hann få antibiotika innan det brytit ut helt) efteråt. Jag kunde ju inte veta att jag skulle bli gravid och föda en liten Ivy mitt i högsommaren året därpå.

 

Så, nu har jag barn - inte bara ett utan två - och börjar närma mig 30, och min åldersföraktande del av hjärnan undrar om det ens är rimligt att åka på festival då? Om vi ändå ska ta en barnfri weekend, vill vi verkligen spendera den i trängsel, smuts och opålitligt väder? Och även om hotell är ett alternativ så är ju ändå camping och ljummen öl en stor del av upplevelsen. Ska jag verkligen dö utan att få uppleva det en enda gång till? 
2017 valde jag faktiskt en vecka i Göteborg med Ivy framför Bråvalla, och för varje festival jag vill besöka lär jag behöva stå för liknande dilemman varje gång. Så ja, det känns som att festivallivet är slut, men kanske kan jag lyckas klämma in en ynka liten festival till i mitt liv.