Gott nytt år! Vi har nu klivit in i 2020! Det fjärde årtiondet i mitt liv. Hade en fin nyår hemma med familjen. Åt lite mat, sedan kom några vänner över. Vi spelade spel och åt chips typ. Skålade in det nya året ute på gatan.

 

Nyårsafton har annars varit en rätt medioker högtid för mig. Ångestfylld på senare dagar. Jag har aldrig blivit inbjuden till en nyårsfest. Jag har bjudit in mig själv eller varit med och planerat. 
Fram tills jag var 15 hade jag fina nyårsaftnar tillsammans med familj och släkt. Sedan drömde jag om glittriga fester med vänner, men det var alltid något som var fel.

 

2008. 16 år. Firade iofs med familjen även detta år, men jag hade så tråkigt. Jag ville fira med vänner jag inte hade.

2009. 17 år. Nu hade jag vänner, men jag var hemma själv ändå. Hängde lite med brorsan och hans kompis, och hade Tokio Hotels senaste album på repeat inne i mitt rum. Jag var inte ledsen, men ensam.

2010. 18 år. Äntligen nyårsfest med vänner! Men jag var lite bitter. Nu som vuxen kan jag tycka att det är lite löjligt, för anledningen var att jag inte hade någon alkohol. Och för att vi hängde på Max på tolvslaget.

2011. 19 år. Ett undantag mitt i. Det här året blev det faktiskt bra. En kompis kompis hade fest och jag frågade om jag och min kompis fick komma. Det blev en bra kväll.

2012. 20 år. Det var här jag gick sönder. Min första nyår i ett förhållande. Vi hade planerat fest med våra vänner. Det här skulle bli perfekt. Men han har aldrig brytt sig om högtider. Och han var sur för att jag hade köpt hasch, vilket är rimligt. Men jag ville bara känna mig älskad. Inte utanför. Men det slutade med att jag än en gång kände mig som ett andrahandsval. Allt slutade med tårar. Precis som på min födesedag (inte hörd), och på Thanksgiving (utanför) och en handfull gånger till.
Min värsta nyår någonsin.

 

2013. 21 år. Efter fjolårets disaster sökte vi oss till Skellefteå och min bästa vän Twiggy. Jag var 100% anti-fest och fylla. Film och soffmys, tack. Besvikelsen var att vi gick till en fest ändå. Egentligen var det en rätt trevlig fest, jag mådde bara inte så bra och orkade inte träffa människor jag inte kände.

 

2014. 22 år. I Thailand, gravid med Ivy. Men att ångesten kommer som ett brev på posten just den här dagen gick inte att fly från, ens på andra sidan jorden. Tyvärr. För det var en fin kväll. Älskar värme, hatar vinter.

2015. 23 år. Hade livets värsta influensa. Feber och havregrynsgröt till middag. Aldrig varit så sjuk.

 

2016. 24 år. Ångestpåslaget var enormt, och det var min tur att förstöra allt. Egentligen inte för att jag ville, utan för att jag är sämst på att säga nej. Och jag var sur på Kim för att han inte ville hitta på något. Som sagt, han bryr sig inte om högtider. Och därför förstörde jag allt helt och hållet.
Det här är den nyårsafton jag mår sämst av att tänka på idag.

2017. 25 år. För femte året i rad vaknade jag med ångest. Andas. Inga förväntningar. Middag med Kim på en restaurang. Jättebra. Bjöd in mig själv på fest i Umeå. En kompis från utbildningen. Det var kul, men råkade bli för full. Kim körde 10 mil enkelväg för att hämta mig. He's a real MVP.

2018. 26 år. "Ångestfri nyårsafton för första gången på 5 år". Lättnaden. Det är över nu.
Gravid igen. Åt middag och spelade spel hos svärföräldrarna och det var alldeles lagom festligt. 

2019. 27 år. Fortfarande ångestfri. Nu släpper jag drömmarna om den prefekta nyårsfesten. Vad är det ens? Vill jag ens ha den? Måste den "perfekta festen" ske på nyår?

2020. 28 år. 364 dagar kvar. Skulle inte ha något emot att fira hemma med familjen. Bara ta det lugnt. Eller resa till värmen.