Ugh. Det var en jobbig natt i natt. Ivy har för första gången fått magsjuka. Är ändå imponerad över att det tagit hela fyra år.

 

Till att börja med var Luna vaken från elva till halv två. Tänkte gå och lägga mig elva med henne, men det tyckte inte hon. Var uppe över en timme till innan jag gick och lade mig. Då var Luna istället övertrött. Såklart. Då skriker hon så fort jag försöker amma henne.

Klockan ett fick vi ro. Då hörde jag istället Ivy snyfta inne i hennes rum. Ropade på henne utan svar. Kim sov. Ivy grät mer. Så lagom till att jag kunde lägga ner Luna (halv två), fick jag ställa in mina sov-planer och gå till nästa barn.
Och där låg hon och grät. Mycket. Hon hade spytt. Åh nej. Min första instikt var självklart att fly. Hatar, hatar, hatar allt som har med spya att göra. Vem gör inte liksom? Men som mamma har en ju en annan instinkt också; att hjälpa sitt barn.

 

Duschade av henne och väckte Kim. Gick emot alla mina principer och städade hennes säng. Sen spydde hon i vår säng också. Jippi. Och Luna vaknade såklart. Underbart.
Klockan var efter tre när vi äntligen fick sova. Jag som skulle försöka få Luna att somna igen fick sovrummet, Kim och Ivy tog soffan. Tror de var vakna mer eller mindre resten av natten. Luna och jag sov fem timmar i sträck. Och sen tre till.

 

Åh, stackarn. Hon är precis som jag var. Gråter hysteriskt efter att ha spytt eftersom det är så hemskt (har lidit av emetofobi till typ nyss). Idag har hela familjen varit hemma. Jag har mått dåligt. Visar dock inga tecken på att faktiskt vara sjuk. Än. Hoppas jag slipper.