Fryshuset, Stockholm - 3 februari 2019

 

Flahback Friday! Jag var på två konserter i Stockholm i februari, och detta är den första.

 

Jag och Izabell tog tåget ner genom ett snöigt Sverige. Den tågresan blev dubbelt så lång än vad den ursprungligen borde ha varit. Vi skulle komma fram till Stockholm vid 14. Vi skulle ha god tid på oss att lämna våra väskor hos min moster och sedan hinna äta innan konserten. Men så hände något i Gävle. Det hade kommit så mycket snö all at once att de inte hunnit skotta spåret. Så vi stod stilla mitt ute i ingenstans tre, om inte fyra, timmar. Ugh.

 

Bandet vi skulle se heter Escape The Fate. Ett band jag föll för år 2010, och som jag  ä l s k a d e . Det gjorde också Izabell, men till skillnad från mig (som sett ETF live två gånger tidigare) skulle detta bli första gången hon såg ETF tack vare inställda konserter och försenade tåg. Och nu hände det senare  i g e n .

 

Men vi hann. Vi kom fram till Stockholm vid sju (ja, över fem timmars försening), stress-köpte korv med bröd på Pressbyrån och rusade till T-banan och Fryshuset. Vi missade bara första förbandet. Och det var det.

 

Andra förbandet hette Slave. Jag gillade dem. Trummisen var snygg.

 

Och sedan äntligen Escape The Fate! Vi stod helt perfekt långt fram, trots att vi varit så sena. Kanske är de inte så kända i Sverige, I dunno. Men i alla fall. Den härkonserten. Jag  ä l s k a d e  den. De spelade nämligen albumet This War Is Ours från början till slut i och med albumets 10-årsjubileum (2008-2018). Och jag älskar det albumet. Har lyssnat på det i bilen en del de senaste två åren. Senoir year nostalgia. Helt underbart. 
Och sedan lite nyare låtar som encore. Helt perfekt. Njöt av varje sekund.

 

Och som inte det var nog. Robert. Trummisen. Han stod ute i entrén efter konserten. Hallå hej?! Enda orginalmedlemmen från 2004. Helt perfekt ju.

 

Och det var för ovanlighetens skull ett lite längre inlägg om en konsert. Har varit lite sparsam på ord de senaste åren. Because, hey, it was awesome amirite? An then what?
Update: Jag hade fel. Haha. Jag har skrivit rätt mycket. Alltid. Utom när jag såg Breaking Benjamin 2016.

 

Den andra konserten var Twenty One Pilots, och där har vi också en story. Konsten att gå på konsert med två främlingar, #cliffhanger.