Och så har det gått ett år
Men det här inlägget ska inte handla om sorg och död, det ska handla om ett liv och ett minne. Flera minnen. Ett hyllninginlägg jag hade tänkt skriva långt innan döden hälsade på, men jag är en prokratinator utan dess like.
Min mormor hette Syster Ottilia Nilsson, född den 6 februari 1921. Gift med Valter. En son och en dotter. Min mamma är dottern, fosterbarn och senare adopterad. Nej, vi var inte släkt via blod, min mormor och jag, but nonetheless, min mormor.
Hon bodde i ett tegelhus som min morfar byggt, bara några kvarter från där jag bor nu. Vänster ut från gården, sedan höger, andra vänster, höger igen och nummer 17, där. Där var jag, ibland med hela familjen, ibland med bara mamma.
Fika. Jag älskade fika. Och mormor hade alltid fika. Flera sorter, alltid. Frysen var full. Glasen hade fruktmotiv och jag hade ett eget sugrör. Fjärilsflickan.
Hon hade en glasskål på fot i köket. Alltid fylld med chips. Sourcream & onion. Och oftast fanns det också en godisskål, om inte på vardagsrumsbordet så i skåpet i köket.
Vardagsrummet var ett finrum med heltäckningsmatta. Ingen mat fick förtäras där. Undantaget var chips på julafton.
Hon hade en glasskål på fot i köket. Alltid fylld med chips. Sourcream & onion. Och oftast fanns det också en godisskål, om inte på vardagsrumsbordet så i skåpet i köket.
Vardagsrummet var ett finrum med heltäckningsmatta. Ingen mat fick förtäras där. Undantaget var chips på julafton.
Men hennes hus låg över 2 mil från där jag växte upp. Därför fick mormor ofta övernatta hos oss för att mamma och pappa skulle slippa skjutsa hem henne så sent på kvällen. Det var skoj, men slutade ske när jag kom upp i tonåren.
1. Mormor med mig i knät.
2. Julafton 2007 hemma hos oss.
Julaftnarna. Min pappa har tre syskon. Två systrar. Tio av totalt femton kusiner. Vi firade med dem ett fåtal gånger innan jag nått skolålder, efter det firade vi uteslutande med mormor. Ibland hos henne, ibland hos oss. Jag minns sista julen hos henne. 14 år. Jag älskade den julaftonen.
En liten parantes. 2011. När hon flyttade till ett boende och huset såldes för att åldern gjort henne sämre. Snart kände hon inte igen mig, gångerna hon väl gjorde det blev färre. Men hon var ändå fortfarande mormor. Kakorna fick vi numera ta med oss själva, men skrattet och humorn fanns kvar. Hur hon kunde skratta åt sig själv när hon insåg att hon upprepade sig, trots att det måste varit jobbigt att mista närtidsminnet. Självdistans.
1. Första gången mormor träffade sitt barnbarnsbarn.
2. Sista gången jag och Ivy träffade mormor / gammelmormor, september 2018.
Jag började sakna min mormor redan innan hon dog. Och det var därför jag ville skriva det här inlägget. Innan hon försvann. För att minnas allt det bra. Huset. Fikat. Utflykterna, varav vissa jag var för liten för att minnas, men som går att beskåda via foton. Nonstop-blusen. Och rösten. Jag hoppas att jag aldrig glömmer hennes röst. Eller skratt.
Trackback
