Från och med den här månaden är Kim föräldraledig istället för mig. Nej, jag har inte fått jobb, men Kim ville vara pappaledig och jag vill kunna fokusera på att påbörja "min karriär" (dvs söka jobb och fundera på om / vad jag vill plugga, hehe), vilket jag sällan fått ro till som mammaledig med Kims fullspäckade jobbschema och sena kvällar.

Jag har varit enromt besviken på att jag inte ens fått ett litet sommarjobb, mest eftersom jag gått emot så många av mina comfort zones, typ som att gå dit och prata med dem innan de ens lade ut några lediga tjänster OMG #ångesteninfördetalltså Men mest känns det bara som vanligt. Jag är så himla van att vara arbetssökande att det skulle kännas mer konstigt om jag fått ett jobb. Skillnaden nu motför innan Ivy är att jag faktiskt har viljan, hoppet och motivationen nu. Men det känns som att det vilar en förbannelse över mig. Shewillnot getajobus. Förra året när jag inte kunde få något jobb eftersom jag skulle få barn mitt i sommaren, då minsann ringde två företag upp mig. Men i år när jag kan och vill mer än någonsin i hela min existens, nope, nothing. Men jag berättade ju för alla, så jag får väl skylla mig själv. Haha ja, the jinxing is real.

Men nu är jag glad igen. Det känns helt okej. Det är sommar. Jag har gjort ett fint veckoschema. Och så har jag börjat promenera igen. Om jag orkar uppdatera mitt iTunes-bibliotek kan jag börja jogga också, för jag saknar det, men det kräver en iPod. Eller Spotify Premium, men det vet jag inte om jag kan ta mig råd till.

Om jag får jobb eller inte är ju faktiskt inte upp till mig i slutändan (hatar när folk säger "Get a job!", well yeah, om det hade varit jag som bestämde hade jag haft ett jobb, duh, smh), men jag kan i alla fall göra vad jag kan för att strukturera upp vardagen och mitt liv. Jag är över att vara en motivationslös emohög. For realzz.