Vilken fin film. Eller tragisk. Bra. Intressant. (bildkälla)

Philomena (2013) har funnits på min never-ending lista av filmer jag vill se i ett par år nu, men jag har alltid avfärdat den som tråkig trots att den funnits på listan av en anledning (handlingen verkade intressant).

Jo, för mitt huvud funkar så. Jag älskar film, men jag har ADHD och oftast när se film kommer på tal får jag myror i huvudet och så känner jag bara "Ahhhh se film så jobbigt det kommer ta så lång tid gahhhh måste sitta ner så länge OMG orkar inte fokusera på nån made up handling buhuhu!". Jag tror att jag inte orkar sätta mig in i en bra, välgjord, djup film som lämnar en bra känsla efter sig efteråt. So I'm like "Meh, orka... Eller... Jag vill se en rolig film, en lättsam komedi eller high school-drama, annars får det vara". Men så sitter jag där sen framför en dålig Adam Sandler-film och dör inombords samtidigt som min inre kritiker öser hat över varje stereotyp kliché som dyker upp i var och varannan scen. Som tur är när jag ser på film med Kim blir det oftast hans val av film som vinner (thrillers, action och sci-fi, ibland relativt lättsamma, ibland lite svårare) och då slipper jag ångra hur jag spenderade mina två senaste timmar (utom när vi såg Jupiter Ascending från förra året, gah vad dålig).

 

Så... ja... Philomena såg jag dock själv, och jag är glad att jag äntligen fick för mig att se den, för jag tyckte om den. Jag gillade de två huvudkaraktärerna tillsammans, Martin bitter (well, han var milt deprimerad sades det) och Philomena glad och härlig trots omständigheterna... Dessutom hör det inte till vanligheterna att huvudkaraktärerna i filmer jag ser är 50+. Så tanken med det här inlägget är inte bara ett filmtips, utan även lite omväxling bland filminläggen.

Här är handlingen:

En världstrött politisk journalist bestämmer sig för att skriva om en kvinnas sökande efter sin son, som fördes bort från henne för decennier sedan efter att ha blivit gravid som 18-åring och tvingats leva i kloster.