Vi åkte bil en dag och James Blunt's låt You're Beautiful dök upp på radion. Det var inte igår, tänkte jag. Minns att jag kom att älska den låten då den var ny. Måste vara tio år sedan nu.

"I saw an angel, of that I'm sure. She smiled at me on the subway. She was with another man. [...]
Yes, she caught my eye, as we walked on by. [...] And I don't think that I'll see her again, but we shared a moment that will last 'til the end. [...] But it's time to face the truth, I will never be with you." sjunger han.

Jag har aldrig tänkt att jag kan relatera till texten, men nu lyssnade jag och insåg att... jag visst kan det? Kind of. För plötsligt minns jag Tunnelbanekillen. Tunnelbanekillen?!

Det var också längesedan. Fem år sedan för att vara mer exakt. Jag skrev en novell om honom. På ett A4 hann jag se honom, bli ytligt kär och sedan glömma honom.

Vi skulle till Gröna Lund, jag och mina vänner. Vi satt på en bänk på T-Centralen och väntade på tunnelbanan som skulle gå mot Ropsten. Våra bänkgrannar lämnade oss och gjorde plats åt honom. Han hade en labret-piercing i läppen och en tatuering på höger handled.
Jag minns egentligen inte hur han såg ut mer än så, men ändå är jag fortfarande övertygad om att den här långa, långhåriga snubben kan ha varit den snyggaste människan jag någonsin sett.

Vad vill jag säga med det här? Måste jag ha någon mening med att nämna detta över huvudtaget? Nja, men jag tänker att vi kommer stöta på människor som lämnar spår i våra minnen, stora som små, men som inte kommer minnas en tillbaka, och som vi fömodligen aldrig någonsin kommer stöta på igen. Men det är okej. Jag tycker det är fint på något sätt.

Pssst... för fem år sedan tyckte jag han påminde lite om han (länk), så det måste ju ligga något i det