Var på bio med Kim ikväll. Först tänkte vi se The Maze Runner meeeen den visades bara i Palladium 3 (typ ett vardagsrum med bioduk, dvs skitlitet, nej tack), så det fick bli en film vars trailer har tryckts upp i mitt face i varannan Youtube-reklam den senaste månaden. Gone Girl alltså.

Eftersom jag har alldeles för lätt att tycka om filmer, speciellt då jag ser dem på bio (vi snackar 9 fall av 10) så kanske inte jag är den mest lämpliga att rekomendera filmer, men... This was some really good shit. Lämnade biografen med ett "WTF, jag fattar ingenting" (jo, jag lovar, det är ett bra betyg) efter att den sista halvtimmen-eller-så suttit och känt mig rädd (ahhh, don't kill me alternativt helt mållös). Och dessförinnan empati, förvirring, lättnad och jag vet knappt vad. Jag har fått för mig att filmer ska framkalla känslor för att komma in på gilla-listan, såååå check! I guess.

Blev fängslad av trailern och filmen levde upp till mina förväntningar. Jag gillar kriminalar-ish filmer och serier. Fall som ska lösas, frågetecken som rätas ut, fler som tillkommer. Lite drama, lite psycho, lite mystik.
Och så fanns det ju en katt. Som den crazy cat-ladyn jag är, måste jag säga att hen kom att bli den egentliga stjärnan i filmen och det är extremt orättvist att hen är helt uncredited. Hen tillförde enormt mycket. Äntligen en film som gestaltar katter på ett helt korrekt sätt. All my love goes to that cat ♥

Meh. Ska tysta mig själv innan jag börjar svamla för mycket. Se filmen, avgör själv. Jag rekommenderar den i alla fall.