I början av det här året började jag göra en ADHD-utredning (jag har gått hos en psykolog sedan juni 2013 av andra anledningar). Då min psykolog först föreslog att jag verkade ha ADHD (ADD) kände jag mig väldigt skeptisk, pga fördomar osv osv. Men ju mer jag fick veta om diagnosen, desto mer kände jag igen mig. Det kändes skönt att få svar på att vissa svårigheter jag har och har haft i livet grundar i något.

 

Lite "kortfattat", kännetecken för ADHD / ADD i mitt liv. (scrolla ner för att fortsätta läsa om utredningen)

› Är bra på att påbörja saker utan att slutföra dem samt skjuta upp saker, ibland till senare, ofta tills det aldrig blir av. Vet inte hur många ofärdiga teckningar jag har liggandes. För att inte tala om andra projekt och idéer...

(Det här inlägget började jag t.ex. skriva i lördags och övervägde att skriva klart det... eh... senare, istället för idag)

› Har alltid haft svårt för läxor och hemuppgifter. Skjuter upp dem till sista minuten och i vissa fall gör jag dem inte alls. Det finns för mycket som distraherar i hemmet (saker som är roligare).

› Dagdrömmer. Lever mitt liv mer i drömvärlden än i verkligheten känns det som.

› Glömmer ofta minst en sak då jag lämnar hemmet, trots att jag går genom allt två gånger. Förlägger också väldigt ofta mobilen. Därför har jag nu bestämt att jag bara får lägga den på köksbordet, vardagsrumsbordet eller sängen... Typ kanske, eventuellt, hehe.

 
› Har även väldigt lätt att förtränga tråkiga saker. Boka tandläkartid osv finns inte i min värld. Måste ha all hjälp jag kan få utifrån då, folk som pushar och påminner mig, och i vissa fall behöver någon sitta bredvid mig då jag har hemuppgifter eller viktiga papper att fylla i.

› Jag älskar att läsa böcker men har svårt för att finna ro till det. Jag gör det oftast bara om det inte finns något annat att göra, typ då jag reser eller är hos någon annan och har tråkigt. Kan inte läsa om någon pratar i närheten eller på en film / på tv i bakgrunden. Måste ofta läsa om meningar flera gånger och har svårt att förstå vissa saker direkt. Så. Himla. Drygt.

› Ibland kommer jag in i ett pepp-mode då jag känner mig glad och fokuserad och verkligen vill få saker gjorda. Saker som jag har bestämt är viktiga. Blir då extremt arg på att man måste avbryta för att äta, gå på toaletten och sova. Hallå, I ain't got time for that! Detta brukar hålla i sig i ett par, tre dagar.

› Blir rastlös väldigt lätt. De flesta vänner jag har (inklusive min pojkvän Kim) tycker det är kul att bara sitta en grupp och snacka över några öl, men jag klarar inte av det. Jag har svårt att bara sitta och prata i ett gäng. Blir så extremt uttråkad. Jag vill spela spel eller dansa eller dra ut på äventyr...
Och i vardagen måste jag alltid ha något att göra (tur att man i dagens samhälle alltid har tillgång till internet, där finns det massa kul), jag kan inte bara sitta still och vänta. Blir ju helt galen.

› Fast internet funkar ju inte alltid. För mycket stillasittande leder till damphumör. Då blir jag jättedryg och börjar sjunga (göra om låtarnas texter och göra till rösten) eller fjanta mig. Och det smittar av sig på Kim. Och då å blir jag irriterad. Tur att jag även lider av socialfobi så jag slipper utsätta folk jag inte känner för det, haha (men mer om det någon annan gång). Om jag blir så här en dag då jag inte lyssnat på musik brukar det hjälpa (musik alltså).

› Måste tydligen hålla kroppen sysselsatt hela tiden. Leker med mina piercings, snurrar på min förlovningsring, trummar på bordet, byter ställning då jag sitter väldigt ofta, vickar på fötterna, leker med pennor osv...

Nåväl, tillbaka till utredningen...
I september var utredningen klar och jag fick träffa en läkare. Mötet gick snabbt, fick bara svara på några frågor. Slutligen tyckte läkaren i n t e att vi skulle sätta en diagnos. Han sa att "Ja, visst har du drag av ADHD, men vi behöver inte ha bråttom med att sätta en diagnos. Du verkar ju klara av vardagen och så".

Håller med om att det inte är bråttom att sätta en diagnos. Att ha en diagnos är inte det vikigaste här i livet, men jag tycker ändå att jag har massa svårigheter och min psykolog håller med. När jag gick därifrån kände jag mig ledsen. Ja, jag hade varit skeptisk mot att jag har ADHD (ADD) till en början, men allt eftersom har jag accepterat det och känt mig "hemma" i den här diagnosen. Det kändes som att jag äntligen passade in någonstans. Men efter det här mötet kände jag återigen att jag är för annorlunda för att vara "normal" (ogillar att använda det ordet, men kommer inte på något bättre just nu), men för "normal" för att ha en neuropsykiatrisk diagnos...

Och jag klarar tydligen av vardagen? När han sa att jag gjorde det så tänkte jag att han nog har rätt, men snart kom verkligheten ikapp mig. Jag klarar inte av vardagen. Eller. Jo, jag städar och diskar. Men det är för att jag måste ha ordning runt omkring mig. Ordning och reda är viktigt för mig, var sak har sin plats. Oordning stör mig enormt, äter upp energi och då är diska det minsta jag kan göra. Faktum är att jag tycker att det är helt okej att diska. Musik gör det nästan kul. Och känslan jag får efteråt är riktigt fin. Samma sak med dammsugning.

Och om jag tar hand om viktiga papper? Just nu har jag ca 0,01 viktiga papper i mitt liv så hur ska jag kunna svara på den frågan? Betalar fakturor och räkningar? Ja, tillslut så, eftersom jag vet att det blir tråkigare om man INTE betalar. Men allt annat. Söka jobb. Jobba mot framtiden. Plugga Samhällskunskap. Nej. Nej. Nej. Hur gör man? Platsbanken gör mig helt luddig i huvudet. Samhällskunskapen rann ut i sanden. Ibland får jag ett hopp och en vilja att faktiskt ta tag i allt. Det varar i cirka en dag, sedan känner jag mest att this life is overrated, och räknar ner dagarna tills jag dör.
Jag vet inte om det är att klara av vardagen. Men jo, jag är ju vid liv i alla fall.

Vi bestämde i alla fall att jag skulle få börja i en grupp för vuxna med ADHD, och dit går jag en gång i veckan nu. Vet inte hur mycket det ger, but whatever. Uppskattar att få träffa andra med samma / liknande svårigheter. Då detta är över ska jag få träffa läkaren igen, och då får vi se vad som händer.