Året 2013. Hej. Heller ska jag säga hej då? Det här med årsresuméer, klart man (jag) ska göra en. Det har varit tradition sedan 2009. Jag gjorde faktiskt en vid förra årsskiftet också, fast den kom aldrig ut i bloggen eftersom det nya året (2013) inte började på bästa tänkbara sätt. Det fortsatte i samma spår. Tvåtusentretton alltså. Kanske därför det dröjt så länge innan jag tog tag i det här projektet. Årsresumé 2013. För att det tagit emot, för att jag bara vill bort från det som var. Men jag kan inte låta bli att undra en sak så här i efterhand. Hur kan jag hata något så mycket, då det ändå innehöll så mycket bra?

Ni får göra som ni vill om ni orkar läsa eller inte. Annars kan ni ju bara kolla in bilderna. Inte för att de säger så mycket egentligen, men de flesta verkar ju bara bry sig om dem. Hahah. LOL. Vad bitter jag låter.


Januari
Året började så dåligt det bara kunde. Psykiskt mest. Allra första dagen hade jag mordtankar, fast nu vet jag ju att det är normalt. Det heter L’appel du vide och gick över då jag nyktrat till.
Januari i helhet var en skitmånad. Fantiserade om en lösning på alla problem, som jag kallade ”The new truth and the better” och var allmänt less på Örnsköldsvik (ändå är jag kvar här, fortfarande). Den sista veckan hade jag feber och sov mest.
En del bra saker lyckades jag i alla fall skrapa ihop. Som att jag stod på en snowboard för första gången i mitt liv (gick inte så bra) och att jag bakade 70 munkar med Kim (i fritös, inte en sån där lame donut maker). Hade sista dagen av den där utbildningen på Miroi. Så festade jag lite med bekanta och upptäckte scenen på Merry Can, har haft många roliga kvällar på den scenen under året. Till sist var jag i Stockholm för att se Asking Alexandria för andra gången. Det var efter konserten jag fick feber.


Februari
Månaden började precis som den förra slutade. I feber. Lyckades smitta Kim och vi var sjuka tillsammans hela första helgen. Det dåliga i huvudet fortsatte också. Såg ingen mening med livet. Och trots att jag skyllde det mesta på Kim, så såg jag heller ingen mening med livet utan honom. Det kändes som att allt i mitt liv kretsade runt honom. Mitt emotionella kaos dränkte mig. Hela tiden, varje dag. Var desperatare än någonsin efter att bara få försvinna och börja om hela mitt liv. Då jag var hemma lekte jag mest pundare och åt saker med hasch i. Och så dog min kanin Nasse efter 7½ år. Och som om inte det vore nog blev jag sjuk igen. Inte bara feber, utan även halsfluss. Bajs.
Fast Fall Out Boy kom tillbaka från sin hiatus med låten My Songs Know What You Did In The Dark. Ett litet lyckopiller. Men inte ens musiken kunde rädda mig från det jag kände. Många låtar fick mig till och med att bli illamående. För att de påminde om saker. Började se Gossip Girl igen, från scratch. Köpte årets första nagellack fast jag lovat Kim att inte köpa nåt förrän vi flyttat ihop. Kunde inte låta bli. Och min käraste mormor fyllde 92 år, och jag var glad över att Kim ville följa med och fira henne.


Mars
Hade sleepover hos Harriet med tjejerna och jag blev asweird av en blandning av penicillin, hasch och vodka. Blev ett jävla bipolär-vrak, undiagnosed of course. Någonstans där slutade jag blogga också. Anledningen var för att allt kändes så här: nothingness, ville bara dö. Började smida planer om att försvinna, rymma, fly. Blev ju uppenbarligen ingenting av den planen. Arbetsförmedlingen placerade mig hos Personal Partner, vilket var ett skämt (inte för att jag skötte det så bra heller, men det var så jävla oseriöst).
Köpte en fin grön bikini för att matcha Kims badshorts på badhuset. Det var ungefär då jag fick något fel. Har aldrig skärt så djupt. Blev glad över att jag bara vägde 54 kg, för att det betyder close-to-undervikt till mina 172 cm.
Quote från mars: ”Alla mina vänner har blivit tråkiga”. Inte för att jag var så rolig heller. Bara jättedeprimerad.
Fin skit: B&J's med peanutbutter och BMTH's nya album Sempiternal. Så köpte vi massa citrusfrukter med konstiga namn på ICA. Sweetie Oroblanco var namnet på en av dem. Re-created min och Kims första dejt på exakt samma datum som då = bio i Umeå den 27:e mars. Sist men inte minst åkte jag till Borås/Göteborg med Amanda för att besöka hennes bror David med familj (Amanda och David är mina kusiner).


April
Mötte månaden nere i söder med Amanda, som jag nämnde ovan. Då vi gick på tåget hem från Götet var vi de första passagerarna på tåget, häftigt. Vi båda läste Fifty Shades of Grey (som vi var överens om var dålig) och drack frappé från Starbucks.
Det första jag bestämde då jag var hemma i Övik igen var att jag ska befinna mig i USA på min nästa födelsedag. Min bror blev 18 och Kim och jag fixade bästa födelsedagspresenterna till honom. Fritös, strips, minigrill, grillkorv och grillkol. "Bästa födelsedagen ever!", sa min bror.
Because of reasons försökte jag och min BF ha en paus från varandra för att se om det funkade. Var fortfarande mer än arg på mitt och hans och allas förflutna, men även på mig själv och mina så kallade vänner. Den veckan funderade jag seriöst på att bli eskort. Hade en välbehövlig fika-dejt med Harriet på UH, men då hon lämnade bröt jag ihop och låg på biltaket (ja, på biltaket) och stirrade upp i himlen tills Kim kom. Någon dag senare hade jag det värsta undiagnosed-bipolar-dissorder-moment någonsin.
Fick ett sommarjobb. Men anledningen till att jag ens gick på rekryteringsträffen var för att göra alla andra nöjda. Är ändå glad att jag gjorde det.
Var på lägenhetsvisning av finaste tvåan i Ås och en vecka senare skrev Kim på kontraktet, därför började jag packa ihop hela mitt flickrum. Wohoooo. Flytta hemifrån! Helgen innan sista april spenderades i Skellefteå för att fira Linneas födelsedag.

Puh. Det var första delen. Om jag ska vara helt ärlig känns det lite befriande att ha skrivit detta. Take care ♥