Kvällarna. Jag vill sova, men jag fruktar att gå och lägga mig. Det är väntan. Och flykten från allt jag inte vill minnas men som kommer krypandes ändå. Men i natt grät jag mig i alla fall inte till sömns.
Mornarna. Då jag blir lämnad ensam inför ännu en värdelös dag. Det finns inget att hämta här. Sov mer, fly till det ställe som inte finns men ändå är så mycket bättre än verkligheten. Bara för att bli lämnad med ångest då drömlandet vägrar att finnas mer.

Nej. Jag vet faktiskt inte vad som är värst.

Men era kommentarer är i alla fall fina. Jag försöker inte ens. Ni är här för att ni vill vara här, och det är jag tacksam över.