Mitt favoritmellanmål atm: riskakor med jordnötssmör eller Philadelphia + banan eller äpple (eller kanske vilken frukt som helst?). Philadelphia med äpple och kanel kammar nog hem förstapriset för bästa kombon. Jordnötsmöret jag har hemma just nu har alldeles för klistrig och sträv konsistens. Yuck! 

Och de godaste riskakorna so far är helt klart Friggs med chiafrön och salt. Smakar typ som popcorn?! Mums. Enda minuset är att de är så mycket dyrare än vanliga. Testade de med hampa och peppar också, men de var inte alls lika goda.

Jag, Kim och hans morbröder ven iväg till Umeå igårkväll för att se In Flames, medan Ivy fick vara hos farmor. Första konserten på en evighet känns det som. Eftersom jag var så hängig (förkyld) i måndags och tisdags trodde jag att jag inte skulle kunna följa med, men var mycket piggare igår, bara väldigt snuvig. Dessutom så fanns det sittplats.

Förbandet hette Black Temple (första bilden) och... De kändes väldigt oklara, haha. Vet inte om jag ogillade dem eller faktiskt tyckte de var helt okej.

In Flames var bra. Ös. Kände en längtan ner mot publikhavet på ståplats (sedan kom jag ihåg hur varmt det brukar vara, hehe). Tyvärr kunde jag bara hälften av låtarna jag kände igen, och jag kände bara igen hälften av låtarna de spelade. Det var rätt många gamla låtar. But that's alright, det var kul i alla fall. En liten uppvärmning inför nästa konsert, som förhoppningsvis blir Bring Me The Horizon. Då blir det ståplats, mosh pits - och öronproppar. Känner att jag börjat få känsligare öron och sämre hörsel. Det är aldrig för tidigt att börja vara rädd om sina öron, så det är dags nu, innan jag fuckar ur mina öron helt.

 

Jag hade känt förkylningen komma men hoppats på att det inte skulle hinna bli något, men inatt bröt den ut. Och dagen till ära jobbade Kim sitt första åttatimmars kvällspass sen Ivy föddes. Jättebajs! För att jag mår skit och är halvt orkeslös är inget bebisen tar hänsyn till.

Under skoltiden var det nästan mysigt att vara förkyld. Stanna hemma från skolan, få mysa kvar i sängen bland täcken och filtar, äta second breakfast och se på film eller serier. Superchill med täppt-i-näsan.

Men nu är det andra tider! Wohoo! Nä, idag har varit extremt jobbig... Bebis vill ha mat samtidigt som jag äter frukost, bebis vill bara sova om jag går runt och bär henne, bebis vaknar precis då jag ska laga middag, bebis vill äta samtidigt som mig (igen), bebis måste byta kläder två gånger, bebis sover bara 40 minuter en gång varannan timme, bebis vill bara äta om jag går runt samtidigt... Och då hon väl var lugn eller sov kunde jag inte låta bli att diska och tvätta... Great. Hade verkligen velat ha Kim hemma för avlastning, men han kom inte hem förrän närmare tio.

Aja. I made it! I'm a fucking supermom! Nu behöver jag en lång dejt med sängen... Leka död i flera dygn... skulle va skönt... zzzzZzZz. 

Eftersom jag är så himla awesome fick jag den här kameran av Anna. Schysst va? Hehe. Jk. Sanningen är att som fotograf till vår kortfilm vi håller på med i kortfilmskursen fick jag vara kameraansvarig denna + nästa vecka. Och om jag var sugen på den här kameran (eller liknande) innan så är jag helt fast nu. Nikon (som jag har i vanliga fall, även den lånad) fattar jag inget av, Sonyn som jag hade hösten 2013 var ok. Canon däremot, that's my thing. Tycker det är fint att få möjlighet att testa teknikprylar innan eventuella köp. Vågade t.ex. inte köpa en smartphone förrän förra året, eftersom jag ville veta säkert att jag skulle tycka om den jag köpte (det blev en LG G2, samma som min pojkvän hade). Nu är ju just Canon EOS 5D väldigt dyr, så det blir endera en begagnad alternativt en billigare Canon men som känns lika ok för en amatörfotograf som jag. Enda kravet är att den går att filma med. Eller så snor jag bara denna... hehe... heheheheh... heh.

Jag är rädd. Skolmorden i Trollhättan. Hot mot minst sju andra skolor idag. Menar ni allvar, är ni bara troll som gömmer er bakom en skärm eller vill ni slippa skolan en dag? Vi kan tyvärr inte chansa. Det är allvar.

 

Jag har tänkt en del på skolskjutningar i år. Förmodligen i samband med att jag såg avsnittet S03E16 With Tired Eyes, Tired Minds, Tired Souls, We Slept av One Tree Hill (där det var en skolskjutning), kanske för att jag drömt hemska drömmar där jag haft tunga vapen riktade mot mig i mitt eget hem och sedan vaknat i panik och tårar. Det spelar ingen roll. Jag är rädd.
Ibland fantiserar jag om att bo i USA, men så tänker jag på att alla skolskjutningar som ägt rum och på att jag inte vill lämna Ivy på skolan med rädsla för att något sånt ska hända varje dag. Och så tänker jag att det är tur att vi bor i Sverige, för här slipper jag den rädslan. Men inte längre. Vi må ha strikta lagar mot skjutvapen, men det stoppar uppenbarligen inte en mördare. Hen hittar andra vapen. Det går inte att vara naiv längre. Det känns som att ingen plats i världen är tillräckligt säker.

De börjar ifrågasätta säkerheten på skolan, men egentligen, ingen skola jag någonsin har klivit in i har haft någon "säkerhet". Det är bara att kliva in och känna sig välkommen. Skolan ska vara en trygg plats, men ska vi verkligen börja behöva ha metalldetektorer som på flygplatser för att den ska kännas trygg? Ska föräldrar i fortsättningen behöva vara rädda då de lämnar sina barn i skolan?

Jag satt och läste om det hemska i natt. Jag kan inte ens föreställa mig rädslan barnen kände då de var tvungna att bevittna och vara med om det här. Inget barn - eller vuxen - förtjänar det. Jag förstår inte hur en människa kan göra något sådant.

Jag är rädd. 
För mig själv, för Ivy och för alla andra.

Har längtat efter julen sedan september. Det är en hel månad tidigare än förra året. Why???? Och varför längtar jag inte till Halloween typ alls? Här är mina teorier:

▲ Halloween är en väldigt oklar högtid i år. Jag vill såklart fira, men har inga idéer mer än utklädnad för hela familjen (hint: Disney). Ska vi lördagsmysa? Ska vi ha "fest"? Ska vi hälsa på folk? Ingen vet.

▲ Julen är för mig en mysig familjetradition, och även fast Ivy är så pass liten att hon inte kommer fatta vad som händer så gör hennes existens hela grejen med julen ännu bättre. Köpte hennes första julklappar redan i september (jag brukar aldrig vara så tidig annars). Jag är så exited inför julen att jag går tiden långt, långt i förväg genom att fantisera om alla fina julkalendrar jag ska ge henne, hur vi ska julbaka och julpyssla och julfika... Aw! ♥

Ps. Känns sjukt konstigt att skriva "Önskar mamma och pappa" på julklapparna. Haha what?

Jag brukar inte uppmärksamma filmer jag inte tycker om, men ikväll tänker jag göra ett undantag för den väckte ändå så pass många känslor att det känns värt. Filmen heter Flocken och jag såg den igår. Redan innan filmen började kände jag ett visst obehag, och det släppte inte under filmens gång. Det hela slutade med att jag blev arg.

Innan jag berättar varför jag inte gillade filmen, här är handlingen i korthet: Jennifer blir våldtagen av Alexander, men alla påstår att hon ljuger och ställer sig på killens sida. Känns det igen? I think so, right? Men inte enligt producenten: "Producenten Agneta Fagerström-Olsson påstår att filmen inte bygger på våldtäkten i Bjästa 2009 utan på 'flera liknande fall som man tagit ­inspiration av'" (Aftonbladet). I beg to differ. Historiena är för slående lika för att det ska kallas "inspiration".

Varför jag inte gillade Flocken. There will be spoilers.
• De säger att filmen inte är baserad på Bjästa-händelsen, men så sitter de och äter med en skidbacke i bakgrunden i en scen. Bjästabacken much?
• Sättet de målade upp Jennifers familj. Var hennes mamma verkligen tvungen att vara alkoholiserad? Skulle man inte känna lika stort medlidande om hon haft två medelklass-föräldrar i ett fint hus? Eller? Va?
• Hur de förstärkte fördommarna kring hur en norrländsk, liten ort ser ut. Kunde de inte bara porträtterat den som vilken svensk, liten småort som helst? Lite grå och trist, visst, men utan värsta hillbilly-atmosfären. Och kanske tog de alla-känner-alla-grejen till överdrift.
• Kyssen mellan Jennifer och hennes styvpappa. Sjukt onödigt.
• Inget talade för att Alexander skulle våldta ännu en tjej i slutet, även om det var så i verkligheten. Han var tystlåten och kändes plågad och ångerfylld, sedan hände det där och hans karaktär kändes inte längre trovärdig.
• Djurkadaver. Massa djurkadaver. Var de tvugna att döda hästen? Och jag hade gärna sluppit se dem elda upp skabbräven.
• Slutligen blev jag arg på försvarsadvokaten... "Varför skulle han våldta dig om ni brukar hångla?". Gah. Jag vet att det är hennes jobb att försvara den misstänkte, men det spelar ingen roll om man brukar göra något, allt annat än ett ja betyder nej och skiter den andre i det är det våldtäkt.

Allt var dock inte skit rakt igenom. Jag tyckte om fotot, och skådespeleriet var inte heller fy skam.

PS. Jag är från Bjästa-ish, men gick inte på Bjästaskolan då detta hände. Vill minnas att jag knappt hörde något om händelsen tills jag blev inbjuden till Fria-"Oskar"-gruppen på Facebook, men knappt ens då. Min mening med det här inlägget handlar dock bara om kritik mot filmen, för den gjorde mig arg. Med respekt mot de inblandade borde den inte ens ha gjorts, speciellt inte då den blev så dålig.

Uppdaterar om mitt favoritband så himla sällan, så knåpade ihop lite fakta om jag som fan till Avenged Sevenfold.

▲ Jag har varit ett fan i fem år nu. Tiden den går... Från början nedvärderade jag mig själv eftersom jag inte börjat gilla dem förrän 2010 och var rädd att andra skulle tycka jag bara var mindre fan av både dem och The Rev på grund av det.

▲ Första låten jag började lyssna på var Beast & The Harlot.



▲ Jag har sett dem live tre gånger, och fler ska det bli.

▲ Halva min gymnasieklass var A7X-fans.

▲ Hatade låten Bat Country först för att killarna i klassen spelade den hela tiden på bildlektionerna.

▲ Den första videon jag såg var Afterlife då jag skulle länka till den i min blogg. Innan dess hade jag bara sett en enda bild på bandet och spontant utnämnt The Rev till sångare och Matt till trummis. Fatta chocken jag fick då det var tvärtom.

▲ The Rev var död sedan månader tillbaka då jag blev ett fan, men det dröjde ett tag och hade redan börjat beundra honom då jag fick veta, eftersom jag bara fokuserade på musiken i början. Blev helt förkrossad.

▲ Synyster Gates blev en instant crush. Han var en av mina första kändiscrushar som inte gav mig bli-min-pojkvän-drömmar.

▲ Vi hade två Sevenfold-låtar på studentflaket: Bat Country och Welcome To The Family. Så. Ös.

▲ Min första tatuering tillägnades The Rev i form av texten foREVer på handleden.


▲ Jag lärde mig spela en förenklad version av Afterlife på trummor med hjälp av Guitar Hero. Men ber ni mig bevisa det kommer jag nog misslyckas eftersom jag suger på fills (kan typ bara spela komp).

▲ Det är A7X (och att jag skrev om dem i bloggen) förtjänst att jag lärde känna Twiggy ♥

▲ Konserten i juni förra året och allt omkring den är fortfarande ett av mina bästa minnen någonsin. Köade i femtio timmar för att komma längst fram, blev intervjuad av Rafa Alcantara (som regisserat deras live-dvd), fick ett plektrum av Synyster Gates, Matt noterade mitt överlyckliga leende precis innan han gick av scenen och dagen efter träffade jag Arin Ilejay (som tyvärr inte är en del av bandet längre). I mean, how can I not love those days?!

▲ Att välja en favoritlåt är i princip omöjligt, men jag är ganska säker på att Save Me är en av de bästa låtarna genom tiderna. Okej?

bilder från 2010

Please, don't take this out on me, 'cause you're the only thing that's keeping me alive.
And I don't wanna wait for the down-set date 'cause I would rather end it all tonight.
And if I mean anything to you, I'm sorry, but I've made up my mind.

I've been having this dream that we can fly, so maybe if we never wake up, we can see the sky.

I've been having this dream that we can fly. So darling, close your eyes, 'cause you're about to miss everything...

Skogsutflykt till Skoba (alltså, stället heter inte officiellt så, men jag och min brorsa har kallat det så sen vi var barn såatte...) med familjen. Vi grillade korv och marshmallows, ochsedan tog vi en skogspromenad i skymningen. Efteråt hälsade vi på pappa då vi ändå hade vägarna förbi. Fint.

Kim och jag konstaterade även att såna här utflykter kommer bli roligare sen, när Ivy blivit lite äldre och kan springa runt och leka. Nog för att de alltid varit mysiga, men de kommer bli roligare på ett annat sätt. Längtar efter att fara och åka pulka (men så minns jag detta... får införskaffa mig riktiga vinterkläder). Tanken har också slagit mig att det kommer bli... svårare... jobbigare... mer utmanande... Kommer ju måsta ha koll på vår lilla människa varenda sekund, liksom släppa fokuset från en själv nästan helt. Ah, hjälp. Känns som att det är en barnlek att ha en liten bebis jämfört med det som kommer sen. Haha.

Ivy blev hela tre månader idag. Hon har blivit så stor! Time flies by, men samtidigt känns dessa tre månader som en evighet.
Dagen firades kanske inte på det roligaste sättet, det var nämligen dags för de första vaccinsputorna på tre-månaderskontrollen på BVC. Men Ivy var jätteduktig och blev glad nästan direkt det var över. Älskar då hon skrattar, och något som garanterar stora leenden är då hon får flyga (öh, ni vet... lyfta upp henne rakt ovanför en?). Synd att jag är så himla svag i armarna bara, haha.

Just nu ligger hon på pappa Kims mage framför datorn (andra bilden). Kolla gullmagen uhuhuhuhuh *smiley med hjärtögon*

Bildkälla

Ni vet då folk snackar, ofta inom feminismen, om machokulturen eller om en eller flera män som t.ex. begått våldsbrott... eller något... och så vidare... Och så kommer det någon som påpekar "Men inte alla män!". Haha, alltså suck. Men, duh! Såklart inte alla män! Alla som heter Ida gillar inte pulled pork heller (jag heter Ida... och gillar pulled pork... men alla Idor gör inte det). Människor är rätt bra på att ta saker för givet annars, så varför inte göra det även i de här fallen? Eh? 

 

Eller då någon pratar om något relaterat till kvinnors rättigheter, något ämne där kvinnor råkar ha det lite svårare eller något annat med fokus på kvinnor (för att vi kanske bara kände för att snacka om något kvinnligt, I dunno), och så måste någon flika in "Men männen då?".
*facepalm*
Jo, absolut, men måste männen alltid få vara med då? Den här gången var det en kvinna som fick ta plats, let her goddammit. Ni måste inte bli butthurt bara för att ni inte fick vara med idag. Det är som att säga "Ah men HIV då?" då vi uppmärksammar cancer. Båda är viktiga, men nu handlar det inte om det, okej? En ska inte behöva ursäkta sig med att det finns större eller värre problem eller ämnen varje gång man snackar om ett annat. 

 

Jag är helt för jämställdhet. But this is ridiculous. Är (de) män (som kommenterar sånt) verkligen så rädda att världen ska tas över av kvinnor (om det nu skulle vara så farligt). Har aldrig hört någon inflika "Men inte alla kvinnor!" då någon snubbe slänger ur sig "Haha, alltså brudar är så, så, så... och de kan inte hantera..." (sorry, jag kan faktiskt inte komma på något konkret för jag är för awesome, men ni fattar... väl?). I mean, just saying... Dudes, please! :*

PS. Not all men, but yes all women.

Marabou har bytt design på sina chokladkakor! Ahh! Alltså... Okej... Vi tar det från början.

När jag var ca 8 år tänkte jag att det var en rolig idé att börja samla på de runda märkena på där smaken står på Marabous chokladkakor. Lyckades spara en eller två innan jag gav upp (var nog inte en sån stor chokladätare som barn). Nu i sommar bestämde jag för att ge det ett nytt försök. Varför? Min kreativa hjärna såg ett konstverk framför sig, inget extravagant alls, men tillräckligt för att jag skulle bli inspirerad. 

Men så förra veckan såg jag till mitt förtret att de börjat byta ut designen på förpackningarna. "What?! No, jag har ju inte hunnit samla alla än!" Den nya designen är visserligen snyggare, men de nya runda märkerna funkar inte till mina visioner. Damn.

 

Fast så hade jag redan fixat nio stycken märken :PPpppPPPPPp. Köpte tre till så fort jag såg att de höll på att byta design, så nu saknar jag typ bara helnöt, m peanut samt mörk choklad, och dem kan jag nog leva utan, så hela det här inlägget är helt onödigt egentligen, yay!

 

PS. Jag kanske, eventuellt, possibly visar tavlan då den är klar. Det kommer dock dröja ett bra tag. Måste ju äta upp all choklad först...

Blå jeans är ett av de mest svårmatchade plaggen jag vet. Just can't handle 'em. Känns som att det blir lame hur jag än gör och så går jag runt och känner mig obekväm resten av dagen. Måste ha svart och vitt, nitar och läder, annars går det inte.

#tönt

PS. Min Death-mössa från Killstar har dött, så detta var dens sista outfit. Den förstördes då jag tvättade den (efter anvisningarna). Måste hitta en ersättare.

Bilder via Pinterest

Fler piercingar? Jag är kluven. Är nöjd med de jag har och vill hellre lägga pengar på tatueringar, meeeeeen så blev jag påmind om massa fina piercingar jag velat ha förut. Så nu vill jag typ ha dem igen. Då jag inte får tatuera mig (pga att jag ammar) får jag hitta andra sätt att pynta kroppen på. Men jag vet inte om jag vågar. Ibland blir man fegare med tiden. Hehe.

Piercingönskelistan

1. Dermal anchor överallt och ingenstans (men helst i nacken eller mellan brösten)
2. Bröstvårtorna (igen) (fast måste vänta tills jag inte ska amma mer)
3. Rook (ett broskveck i örat)
4. Frenulum (under tungan)

Efter helgen som var har min önskelista fått en brutalt dyr uppgradering. Har velat ha både det ena och det andra rätt länge, men att faktiskt få använda och jobba med prylarna blev en rejäl fucking teaser.

Ta kameran till exempel. Alla fotogeeks kommer väl slå sig för pannan när jag säger detta, men jag har alltid varit för lat för att ställa in allt själv och kört på auto. Jag har läst Fotografisk bild i skolan så jag vet ju vad ISO, bländare, slutare och allt sånt är och hur det funkar, men har tyckt att det varit för komplicerat att ställa in rätt och ha sig (är skitdålig på det). Tills jag fick testa den här kameran (Canon EOS 5D). Den var jättelätt att lära sig.

Och så blev jag förälskad i objektivet vi använde, ett fast 40mm som kirrar kort skärpedjup forever and always. Jag älskar kort skärpedjup. Det är finast.

 

Ni som har Spotify, följer ni Veckans tips av Spotify? Varje måndag uppdaterar de listan med 30 nya låtar baserade på vad ni lyssnar på. Har hittat massa bra, för mig ny, musik via den listan. Skitbra grej! Höll på att bli helt musikaliskt deprimerad innan. Trots att jag var less på hela min spellista som inte blivit uppdaterad  sedan förra sommaren var jag helt omotiverad till att hitta ny musik. Men så upptäckte jag den här listan och blev räddad. Här ovan är några av låtarna jag hittat via Veckans tips. Thank you very much!

Tänkte låta bilderna tala för sig själva, men allt kom ju förstås inte med på bild. T.ex. att jag blev åksjuk på bussen dit och fick överlåta fotot till någon annan och leka statist istället. Eller att jag inte alls fick sova en hel natt utan avbrott eftersom jag vaknade flera gånger utan anledning. Eller filmuppgiften vi fick under söndagen: göra en remake av en scen ur en befintlig film (min grupp valde denna scen ur The Shining (1980), så nu är jag sjukt sugen på att se The Shining).

Det var en väldigt trevlig helg. Kul att få umgås med Östersunds-gänget igen. Hade faktiskt aldrig varit i Östersund förut, så bara det var ju kul. Enda minuset var att jag hade sjukt ont i brösten pga sjukt mjölkstinna trots att jag handmjölkade med jämna mellanrum.

Denna helg kommer jag befinna mig i Östersund med filmkurs-gänget. Det betyder vara ifrån Ivy i ett och ett halvt dygn. Det blir en utmaning för både Kim och mig. För Kim eftersom han kommer att vara själv med henne hela helgen. Inte ens jag har varit med själv med henne så länge i sträck. Fast jag antar att han både kommer bjuda hem folk och in sig själv hos andra... För min del för att JAG KOMMER SAKNA HENNE MER ÄN JAG NÅGONSIN SAKNAT NÅGON! Ahhhhhhh! Kommer även sakna henne å mina brösts vägnar... Ni vet, de är ju vana vid att Ivy vill ha mat var tredje till var fjärde timme... så de kommer producera mjölk efter de vanorna with or without Ivy SÅ MINA BRÖST KOMMER VARA FYLLDA TILL BRISTNINGSGRÄNSEN OCH SE HELT PLASTIKOPERERADE UT! #pumpanddumpwontevenhelp
Ska i alla fall bli skönt att få sova en hel natt utan avbrott, på hotell dessutom. Kommer säkert vakna fem på morgonen i alla fall...

Hrm. Vi spelade in vår kortfilm på bussen hit, men eftersom jag skriver detta in advance så vet jag inte hur det gick. Jag är / var i alla fall fotograf, och jag hoppas att jag och alla andra är nöjda med allt filmmaterial. Kvällen kommer bjuda på liknande aktiviteter som förra helgen, dvs middag, bio och något filmrelaterat snack.

Mu.

Kim och jag köpte nya muggar / koppar då vi var i Umeå. Det tog typ en dag innan jag hade lyckats ha sönder en av dem (tappade den då jag diskade, okej). Den må se hel ut på bilden, men den har en stor spricka längs ena sidan och är helt värdelös på att göra det den är tänkt att göra, dvs hålla dryck på plats (den läcker alltså brutalt).
Jag har försökt att komma på vad jag kan göra av den istället, men utan framgång. På Pinterest hittade jag nästan bara smycken som förslag, men såna smycken kommer jag aldrig använda, so that would be a waste too...

Har ni några förslag? Vill helst inte bara slänga den.

Vi åkte bil en dag och James Blunt's låt You're Beautiful dök upp på radion. Det var inte igår, tänkte jag. Minns att jag kom att älska den låten då den var ny. Måste vara tio år sedan nu.

"I saw an angel, of that I'm sure. She smiled at me on the subway. She was with another man. [...]
Yes, she caught my eye, as we walked on by. [...] And I don't think that I'll see her again, but we shared a moment that will last 'til the end. [...] But it's time to face the truth, I will never be with you." sjunger han.

Jag har aldrig tänkt att jag kan relatera till texten, men nu lyssnade jag och insåg att... jag visst kan det? Kind of. För plötsligt minns jag Tunnelbanekillen. Tunnelbanekillen?!

Det var också längesedan. Fem år sedan för att vara mer exakt. Jag skrev en novell om honom. På ett A4 hann jag se honom, bli ytligt kär och sedan glömma honom.

Vi skulle till Gröna Lund, jag och mina vänner. Vi satt på en bänk på T-Centralen och väntade på tunnelbanan som skulle gå mot Ropsten. Våra bänkgrannar lämnade oss och gjorde plats åt honom. Han hade en labret-piercing i läppen och en tatuering på höger handled.
Jag minns egentligen inte hur han såg ut mer än så, men ändå är jag fortfarande övertygad om att den här långa, långhåriga snubben kan ha varit den snyggaste människan jag någonsin sett.

Vad vill jag säga med det här? Måste jag ha någon mening med att nämna detta över huvudtaget? Nja, men jag tänker att vi kommer stöta på människor som lämnar spår i våra minnen, stora som små, men som inte kommer minnas en tillbaka, och som vi fömodligen aldrig någonsin kommer stöta på igen. Men det är okej. Jag tycker det är fint på något sätt.

Pssst... för fem år sedan tyckte jag han påminde lite om han (länk), så det måste ju ligga något i det

OPI - Number One Nemesis över China Glaze - Liquid Leather
En av mina favoritmanikyrer, bara för att den är så himla enkel och är svår att misslyckas med.