Vallgraven runt huset

 
Vi blev lite inspirerade av medeltiden och grävde en vallgrav runt huset. Det kändes coolt tyckte vi. Eller så håller vi på att byta avlopp och dränera huset. Typ det tråkigaste som finns, men ack så nödvändigt (avloppet är dock endast i förebyggande syfte). 
Jag har egentligen inte hjälpt till ett skit (bar dock gamla avloppsrör till ett släp, och det var gammalt toapapper kvar i vissa, huääääää), utan har bara varit inne med Ivy och i vissa fall målat nere i källaren (ska fixa en pysselhörna där, mys). Kim och Niclas har däremot varit ute om kvällarna och kämpat. Superduktiga.

Vi lever alltså i ett kaos just nu. Vi måste balansera på en spång för att ta oss in och ut ur huset. Skorna är leriga och farstun är konstant smutsig. Hela tomten pryds av jordhögar.
Längtar tills skiten är klar. Då slipper vi oroa oss över eventuella fuktskador i källaren. Och nästa år kan vi fokusera på roligare saker, som att bygga en altan.

NOOmaraton 2018 | Ljuva viskningar


År 2016 var jag och min bror med i NOOmaraton, tävlingen där man gör film på tid. Vi vann i Västernorrlands län. I år var jag med igen, tillsammans med min kompis Jason, en kille jag lärde känna förra året och som delar mina intressen inom film, foto, och musik.

Årets kriterier
Tema: Viskningar & rop
Platser: Scen, staty/monument, framför en spegel
Föremål: Valsedel, linjal, knytblus

Huvudidén var helt och hållet Jason's (han är uppenbarligen bättre än mig på att pressa fram idéer), medan jag fick stå för skådespeleri (hade egentligen föredragit att vara bakom kameran FÖR JAG HATAR ATT HÖRA MIN RÖST PÅ DET HÄR SÄTTET, I cringeeeeeeeeee).
Och än en gång vann vi första pris i Västernorrland, med motiveringen: 

"Filmen använder sig av de angivna ålatserna och föremålen på ett kreativt och naturligt sätt och den övergripande tematiken ramar in filmen. Huvudkaraktären griper tag i oss och gör oss nyfikna på att se mer. Filmen bärs upp av ett hantverk som bådar gott inför framtiden."

Såhär i efterhand ser jag en hel del brister (speciellt efter att ha sett alla andra grymma vinnande filmer i Stockholm), men det är sjukt svårt att göra en film på bara 24 timmar, speciellt med dessa begränsningar som kriterierna faktiskt kan vara. Å andra sidan gillar jag begränsningar till en viss del, och utmaningen att få in alla platser och föremål i filmen.
 
Ett inlägg om prisutdelningen i Sundvsall samt riksfinalen i Stockholm kommer.

H ö s t s k r u d

 
 
Skulle in och skriva ett gäng inlägg (för än en gång hade det lyckats gå veckor av tystnad) men insåg att min header inte längre tilltalade mig, och pysslade ihop en ny istället. Bakgrunden fick även lite nya färger. Jag är nöjd.

Vi väntade på Ivy i ett år, och sedan nio månader till

 
Jag vet inte om jag någonsin har nämnt huruvida Ivy var planerad eller inte. Någonsin. Inte ens till min mamma. Och om sanningen ska fram så var hon det. Planerad. Vi väntade på Ivy i ett år, och sedan nio månader till.
 
Det var sommar och vi hade nyss flyttat ihop. Våren som varit hade varit till synes lugn men kaos för alla inblandade (det vill säga vi två), med svärmar av demoner och andra hemskheter. Jag kämpade för att tiden skulle ändra riktning, och när den aldrig gjorde vad jag önskade kunde jag bara komma fram till en sak: Jag behövde ett nytt liv för att rädda mitt eget.
Och det var då jag på riktigt började längta efter ett barn. Fram tills dess var tanken på barn minst 20 år bort.

Började kära ner mig i bebiskläder, speciellt lurviga med öron 

Hösten kom och jag pratade med Kim. Jag sa att jag skulle sluta ta mina minipiller. Dels för att jag hatade den typen av preventivmedel och dels för att jag ville ha en bebis. Han ville också. Vi var 21 år då.
Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur han kunde gå med på det efter allt vi varit med om det året. Och jag kan inte heller rekomendera att skaffa ett barn som någon slags lösning på ett dåligt mående. Det är bara idiotiskt. Därför kan jag vara tacksam över att det ändå tog den tid det tog.

Det var oktober när jag slutade ta mina minipiller. Jag var naiv och trodde att det skulle vara lätt. Okej att det inte går på första försöket, men tredje och fjärde åtminstone? Men inget hände och varje mens blev en undergång, och den undergången blev värre för varje månad. The botten was nådd den dagen när mensen kom i slutet av mars, eller om det var april. Låg i sängen hela dagen. Orkade inte kliva upp, orkade inte äta. Kim var superfin, lagade middag och tvingade upp mig. När vi åt fick jag ett sms om att min kusin väntade barn, och just den dagen kunde jag inte glädjas över det.

Och det var efter den dagen jag sa FUCK THIS! JAG ORKAR INTE MER! Vi slutar försöka. Om det händer händer det, annars får det väl vara.

Pretty Little Liars

Och i oktober 2014 hände det. Ibland har jag perioder där sex verkligen är det mest ointressanta som finns, och jag antar att oktober 2014 var en sådan period, för vi hade bara sex en gång den månaden. Och efter att ha försökt i (mer eller mindre) ett år, så resulterade det i en Ivy just den dagen. Och jag var inte ens uppochner i en halvtimme.

A-Maze-Thing

 
En liten kvällsutflykt dagen efter min födelsedag. Med mat från Subway begav vi oss mot Åsbergets topp. Dinner with a veiw.
Har länge velat besöka något av Arknat-vindskydden som finns placerade runt om i Höga Kusten, läs mer om detta projekt h ä r / h ä r.
Det fick bli det som är närmast beläget: A-Maze-Thing uppe på Åsberget som bara ligger "runt hörnet". Supermysigt, väldigt fint vindskydd och underbar utsikt.

Är jättetaggad på att finna The Tree Cube härnäst. Supercool sak!

Ivy vill bara ha kläder med glass på


En sommar-Ivy i en av hennes favoritklänningar. Födelsedagsklänningen från både förra året och detta. Älskar den. Much is more-printet med all sweet everything. Ivy vill helst bara ha kläder med glass på, men det funkar ju inte riktigt. Jag sa att det var godisregn på en tröja med färgglada regndroppar på bara för att hon skulle vilja ha den. Man får luras lite ibland.

Jag slutade skolan och fyllde år

 
Fredagen den 7 september: Jag slutade skolan och fyllde år på samma dag! 

Så förmiddagen spenderades i Umeå och på Movant. Gjorde inte mycket mer än att städa ur mitt skåp. De flesta från min "klass" har varit på praktik större delen av året, men just i fredags råkade Caisa och Hannes vara i skolan för en kurs, så jag fick chansen att säga hej då till dem. Förutom Vanessa är de väl de som jag lärt känna bäst av alla i min klass.

På kvällen bjöd vi på tacos och fika (äppelpaj med äpplen från trädgården bland annat), och jag fick den rosa hoodien av mamma (plus lite annat smått och gott).

Så. Nu är jag 26 år. Närmare 30 än 20. I don't mind. De flesta som inte känner mig tror ändå att jag är 22.

Will I Be Remembered or Will I Be Lost in Loving Eyes?

Bildkällor: Bild 1 / Bild 2. Bild 3 och 4 är tagna av mig.
 
Jag tänker inte på det jätteofta, men när jag gör det svider det till. Han var bara två år äldre än mig. Och han dog. Av en "accidental overdose". Och just den lilla biten gör mig så arg. Så himla onödigt. Jag hatar droger.
Men mest är jag ledsen. Ledsen över att ännu ett fint band i denna värld är trasigt. Det blir ju så. Jag har som tur är aldrig behövt uppleva det själv, men när en vän lämnar livet blir en nog lite trasig.

Den 25 augusti dog Kyle Pavone, sångare (clean vocalist) i We Came As Romans, ett av mina favoritband.
Det här är ett band jag lyssnat på sedan 2011 / 2012, och till skillnad från många andra som lämnat jordelivet för tidigt (The Rev, Chester Bennington, Avicii...) så är WCAR ett band jag sett till att uppleva live, inte bara en gång utan två gånger (i Stockholm 2013 och på Bråvalla 2014). Och det kommer bli fler gånger, för jag hoppas att de resterande fem medlemmarna kommer fortsätta göra grym musik. Och att Kyle kommer att vara saknad, det är en underdrift.

Rest in piece, Kyle ♥

Tattoos of 2017

 
För två veckor sedan tatuerade jag mig. En födelsedagspresent från Kim och 2018:s första (och förmodligen enda) tatuering. Det är dock inte den detta inlägg ska tillägnas - utan förra årets tatueringar.

April 2017: Lord James Silverstein
Den här tatueringen har redan fått ett eget inlägg och är nog min absoluta favorit. Min lilla fluffboll ♥
Artist: Hanna Löfdahl, Big Street Tattoo, Örnsköldsvik.

 
November 2017: Bä bä vita lamm
2007 började jag lyssna på Fall Out Boy. Det är fortfarande ett av mina favoritband. Så tio år senare tatuerade jag in fåret på omslaget till det första Fall Out Boy-albumet jag köpte / föll för som hyllning till dem.
Artist: Emilia, Wild Born Tattoo, Umeå

 
December 2017: Ett paraply
Och band-nörderierna fortsätter. Detta paraply representerar (förutom att det är sjukt fint) Bring Me The Horizon för att de råkade ha detta paraply på ett av deras album - That's The Spirit. Inte mitt favoritalbum, men BMTH råkar vara ett av mina favoritband.
Artist: Robin, Wild Born Tattoo, Umeå

 
December 2017: Abducted by aliens and they left a mark
Samma sittning som ovan. Varför inte fortsätta gadda kroppen med favoritband? Denna radda av obegripliga tecken står för Fall Out Boy, Avenged Sevenfold (som brukar förkortas A7X, can you see what I did there?), We Came As Romans, samt Twenty One Pilots, varav endast de sista två har sina officiella logos där på min underarm.
Artist: Robin, Wild Born Tattoo, Umeå

Årets tatuering är inte fullt lika nördig. Det är dock en utbyggnad av denna nördiga gaddning från 2014. Men det är väl inget fel i att vara lite nördig?

Min födelsedags-önskelista

 
Hej hej! Jag fyller år om en vecka! Jag älskar födelsedagar, men just i år orkar jag typ inte bry mig. Nån annan får fixa. Kanske orkar jag baka en äppelpaj eller två i alla fall, då vårt träd liks svämmar över av frukt.

Här är min önskelista i alla fall!
#nevergrowingup

 Naturgodis 
 Liten karaff för olja, Eva Solo/Rosendahl
♥ Rosa sweater, Bikbok ♥
 Lampa till hallen, Bankeryd/Royal Design 
♥ Glittriga/shiny kängor/sneakers, som dessa från YRU ♥

Vardagsrummet



Fler bilder på vårt vardagrum / matplats. Före- och efterbilder finner ni h ä r.

PS. Vi flyttade Ivys kök till vardagsrummet. Tidigare stod vitrinskåpet där, och granen under julen.
Suverän plats. Ivy föredrar att leka i vardagsrummet och köket är en favorit.
Kan säga att det används bra mycket mer nu än då det stod i hennes rum.

Vanilj och läder


 
Oldie but goldie!

En gammal outfitta från sommaren 2016 som föll i glömska.

Söt klänning tillsammans med hårda accessoarer. Helt klart min stil. Typ.

Skorna är förresten mina numera sönderslitna favoriter. Helsvarta ankel-platsforms-Converse.
Hatar när ens favoriter går sönder. Måste hitta ersättare ASAP!

A house has a heart


Vardagsrummet: before & after

Vi börjar med hjärtat av huset. Vardagsrummet. Matsalen. En gång i tiden var matsalen ett vardagsrum, och vardagsrummet var ett minimalt sovrum.
Här ovan ser ni planritningen av vårt hus. 90-nåt kvadrat. Helt lagom. Och som ni kan se valde vi att plocka lite väggar för att göra planlösningen mer öppen. Vi tog även bort dörrarna, inlusive karm, och fodrade om helt.

Ska visa några bilder på hur det såg medan vi höll på. Och med vi menar jag inte Kim och jag, för vi jobbade hela tiden, så det är Kims pappa / morbror / morfar som ska ha cred.
Look at this mess:

 
Efter grovgörat ni kan åskåda ovan var klart målades väggarna vita, direkt ovanpå de gamla tapeterna (i hallen var det dock målad board, i en konstig gröngul färg). Då det var olika rum och därmed olika golv rev vi bort det gamla och lade på ett mörkt laminatgolv. Där hjälpte faktiskt Kim till för övrigt.
Ovansidan av den öppna spisen (som inte får eldas i btw) har jag klätt om med grå marmor-dekorplast. Innan var det illa målat i grönt för att efterlikna något slags stenmaterial.
And this is the aftermath:

 
Åh, alltså. Älskar att jag såg potential i det här huset som alla andra ratade. Visst, när en ser alla utgifter vi har framför oss är det inte riktigt lika kul, but still. Älskar vårt hus ♥
 

Unholy Confessions


Lyssna på orginalet först! Hehehehehe.

Min kompis Jason övertalade mig om att jag kunde sjunga, så vi gjorde en cover av Unholy Confessions i vintras. Den låten är så sjukt bra som den är. Älskar den. Men för några år sedan blev jag som besatt av att höra en akustisk version. Hittade ingen som uppfyllde mina kriterer. Så vi gjorde en egen.

Jason är förresten sjukt bra på musik (medan jag är halvt tondöv, känns det som). Är sjukt tacksam över att han ville göra den här covern med mig, och jag hoppas att vi kommer att göra fler.

Vi tar vid där vi lämnade senast

 
Den 18 februari 2018 höll jag på att spricka av känslor. Det fanns ett ämne jag behövde skriva av mig om. Minns ni?
Sedan gick det väldigt snabbt utför. Allt föll isär. Igen. Payback is a bitch I guess. Och med det dog även skrivglädjen.

Den 17 november 2017 var den sista gången jag bloggade dessförinnan.
Det var väl ungefär då jag och Kim åkte till Stockholm för att se Rise Against och Sleeping With Sirens.

Hade en fin jul. Första julen i huset.

Skolan. Jobbade ihop med Vanessa och Hannes vilket resulterade i vänskap. Den första lite tightare än den senare.
Gjorde mindre och mindre träarbeten och mer och mer kakel, sen hade jag praktik på Skanska / NUS i Umeå i två månader. Det var en lärorik men stressig tid.

Och nu har det varit sommar. Värme. Sol. Då mår jag bra. Och två veckors ledighet. Det behövde jag.
Solat, badat, geocacheat och hittat massa coola locations. En sväng till Furuvik. Bara bra.

Nu har jag bara en månad kvar på Movant (skolan). Måste hitta en praktikplats. Eller lärlings-plats. Stressen. Paniken. Jag har ju Burger King att falla tillbaka på, men vill inte fastna där.

Go pink or go home

 
Tja. Jag tänker låtsas som att jag inte varit borta från bloggen lika många månader som en är gravid. Minst. Istället tänker jag visa min nya hårfärg - which is super pink! Yaaaaas!

Sedan tänker jag publicera ett litet kollage på alla hårfärger jag haft sedan jag gjorde det där super-mega-kollaget på alla mina håfärger sedan jag först började färga håret. Minns någon det? H ä r är en liten påminnelse. Bara för att jag tyckte det var kul sist...

 
2016-håret blev rätt meh väldigt fort, därför gick jag till frisören till hösten och lät Izabell fixa rosa-rött.

2017 var en mess. Klippte av håret. Färgade det mörkt bara för att inse att de röda tonerna lyste igenom, så jag blekte det två gånger. Var orange halva sommaren och brun-aqua-ish halva. Egentligen ville jag ha så mörkt det bara gick med rosa toppar, vilket jag fixade till hösten, med gråblått däremellan (finaste kombon imo).

2018 längtade jag efter en blond kall nyans, istället blev det rött (och kortklippt). "Det blir ju så fint orange då en bleker rött hår" och satsade på orange. I sommar blektes håret rejält av solen så jag har varit blond tills nu. Nu är det rosa, and I like it.