Mom, I wanna be a tiler when I grow up

Bilder via Pinterest

Hur kom jag fram till att jag vill bli plattsättare?
Har varit intresserad av hus, renovering och inredning sen jag var barn egentligen. Lärde mig ord som burspråk, klinker och spröjs långt före mycket annat. Hatade träslöjd som barn, men nu som vuxen hatar jag att jag känner mig så otillräcklig. Speciellt nu då vi har hus och det finns miljoner saker jag vill göra, men har ca noll kunskap. Jag hatar att behöva vara beroende av andra. Jag vill kunna själv.
Jag vet också att jag är praktiskt lagd och funkar bättre om jag får jobba med händerna, gärna varierat, med olika projekt. Inget monotont och hjärndödande.
 
Så. För ett år sedan började jag kartlägga yrken jag var intresserad av, undersökte studiemöjligheter och gjorde studiebesök. Valde bort läraryrket då bara tanken på flera års teoretiska studier gjorde mig hjärndöd. Valde bort trädgårds- och parkanläggare efter ett studiebesök på Forslunda gymnasium i Umeå då det bara kändes helt fel. Och kvar var bygg.  
Hittade Movant då jag kollade igenom utbudet av yrkesskolor i Umeå (Ö-viks utbud är typ fyra yrkesutbildningar per år sååååå). Rubriken för Plattsättare löd "För dig som är noggrann och kreativ" and I Was like, that's me! Och jag vill ju kunna lägga kakel och göra badrum! So Yeah.  
Fick komma på studiebesök på Movant i Umeå i december förra året och magkänslan kändes bara bra. Helt rätt. Liksom, här vill jag gå! Valde dock att fortsätta jobba under våren och sommaren. I dunno, it made more sense to begin in the fall.

And now I'm here. I 52 veckor framöver. Och jag är så taggad.
 
 

My barfday weekend

 
Torsdag 7 september | Min födelsedag
Middag på Il Romanos med mamma, Kim och Harriet.


Fredag 8 september | Fredagsmys
Thaimat-mys med Amanda och filmmys med Kim. Vi såg Death Note (2017).


Lördag 9 september | Fest
Well, that's a lie, jag hade ingen fest, men var i alla fall på krogen med Jason och det var najs.


Söndag 10 september | Födelsedagsfika
Hade kompisar och svärsläkt (alltså Kims släkt, LOL) över från ett till typ fem på kvällen. Bjöd på Black velvet cheesecake och fick ytterligare ett gäng fina presenter.

The start of something new

 
Nu har mitt nya liv börjat. Jag studerar härmed Bygg på Movant i Umeå, med inriktning plattsättning (dvs jobba med kakel och klinker). Vi börjar dock inte med våra specialyrken förrän till våren så jag har chans att ändra mig. Men just nu känns plattsättare rätt. Är egentligen också intresserad av träbygg (dvs snickare), men jag vet inte... Det känns inte riktigt helt hundra. Men vi ser väl.

Här är kurserna jag (vi) kommer läsa:
Bygg och anläggning 1
Bygg och anläggning 2
Husbyggnadsprocessen
Husbyggnad
Husbyggnad 2
Husbyggnad 3 - ombyggnad
Specialyrken 1
Specialyrken 2
Specialyrken 3

(detta är alltså en yrkesutbildning på gymnasienivå)

Alltså waaaah! Jag är så taggad! Och rädd! Liksom, vad har jag gett mig in i?! Jag kan väl inte bygga? Nä, kanske inte, men det är därför jag ska lära mig. Jag vet att jag är praktiskt lagd, och intresset finns där. Jag huserade faktiskt i min pappas verkstad en hel del när jag var liten, även om jag bara fick leka med trälim och spillvirke.

Hittills har vi bara haft teori. Känner mig fett rookie, men ändå inte helt lost. Har haft lite ångest, men mest känns det bra. Trots att jag måste kliva upp 06 på morgonen för att hinna med tåget (är verkligen ingen morgonmänniska). Ibland har vi hemmastudier, och då kan jag ta sovmorgon. Som imorgon ♥


Mot nästa äventyr | Part II

 
Burger King. Jag har trivts väldigt bra där, och jag gör det fortfarande. Därför känns det bra att inte säga adjö helt och hållet, att fortfarande ha något bekvämt att falla tillbaka till mitt i allt det nya (jag kommer jobba ett pass per helg). Det finns dock en hel del saker jag inte kommer sakna den dag jag lämnar stället helt:

• Att ha en bergochdalbana till schema.
• Att bara kunna se nämnda-bergochdalbane-schema två veckor framåt.
• Stängningarna. Ingen förstår hur less jag är på att städa samma skit om och om igen.
• Att bara få en halvtimmes rast hur länge jag än jobbar. Det är enda gången på hela jobbpasset en har chans att sitta ner.
• Att plocka på och av alla piercingar och smycken.
• Stressen och arga gäster.
• Att måsta hålla sina naglar kortklippta (och glömmer jag klippa dem går de av vilket fall).
• Att inte få måla naglarna.

Men det värsta måste vara att riskera att bli inringd på jobb, ofta i sista minuten, för att någon är sjuk. Går aldrig säker. Inte på mina lediga dagar, inte på semestern, och inte ens om jag råkar befinna mig i en annan stad. Typ Umeå (true story... "När kommer du hem då?" och så var den mother-daughter-dagen på IKEA förstörd, dessutom blev min förkylning pga detta och jag var tvungen att sjukanmäla mig dagen därpå, greaaaaat). Det går ju alltid att säga nej, men har jag inte en legit ursäkt (ingen barnvakt eller dagsutflykt till Nordpolen) är det sjukt svårt för jag vet hur desperata de är. Vi är liksom alltid så få vi bara kan vara, och får någon förhinder blir det kaos. Det märks verkligen om vi så bara är en person kort. Och det suger så himla mycket att en liksom inte bara kan planera in en vilodag hemma utan att göra något, för då känns det inte som en legit anledning till att säga nej ifall jag skulle bli inringd... Detta har retat upp mig så många gånger. Kommer verkligen. Inte. Sakna detta.

Men trots allt detta tycker jag omm att jobba på Burger King. Jag har trivts där. För bara några år sedan tänkte jag att jag aldrig skulle kunna trivas - och faktiskt ha kul - på ett sådant ställe. Men jag hade fel.
En viktig anledning till att jag trivs är självklart alla jag jobbar med. Bästa gänget. Och varje gång någon av mina bästisar har slutat och jag känt "Fuck, vad tråkigt det kommer bli att jobba nu", så har deras ersättare varit minst lika awesome och fortsatt gjort Burger King i Ö-vik till en fin arbetsplats (även om de som lämnat såklart är saknade). Min chef också. Hon är hur bra som helst. Schysst och supertrevlig.
Och jag vet att jag är uppskattad. Får ofta mycket ansvar, speciellt i köket. En gång fick jag hålla ett shift trots att jag inte är AL (arbetsledare), eftersom alla andra var sjuka. #fettstoltassåLOL

Burger King. Jag arbetade mitt sista pass igår. Mitt sista pass som ordinarie personal. Hädanefter blir det bara fritösos en gång i veckan.

Läs Part I här

T W E N T Y F I V E

 
It's your barfday gurl! Hell yaaas! Nu är jag tjugofem år gammal. An adult for real.

Har haft en riktigt fin torsdag och en hyvens födelsedag. Började dagen med att jobba ett tretimmars-pass som var hur chill som helst. Wow, tack Burger King för bästa födelsedagspasset. Och ikväll har vi (mamma, Kim, Ivy, Harriet + hennes bebi) firat mig med middag på Il Romanos. It was perfect.

Nu är min plan att fira mig hela helgen lång. Tjugofem är ändå ganska stort. Fika med tårta på söndag, filmmys på lördag och fezt imorgon (om jag så får gå på krogen själv).

Once a year, go someplace you've never been before

 
Hittade en fin lista bland mina utkast. Detta skrev jag förra sommaren:
Idag när jag var ute på en promenad framkallade kombinationen av den varma solen och bilkön vid korsningen nedanför oss en extrem längtan efter Thailand. Blev faktiskt ganska förvånad eftersom... Well, jag gillade inte Thailand jättemycket (fast på senare tid har jag insett att det förmodligen berodde på att jag saknade den västerländska maten för mycket... Jag var gravid och mat var typ mitt största problem då).
Det har gått 1,5 år sedan vi var där och jag börjar känna att jag varit i Sverige för länge utan avbrott. Inte för att jag rest utomlands så mycket i mina dar. Innan jag fyllde 20 hade jag aldrig varit utomlands så när som i Danmark när jag var 11. Var så överpepp på den resan. En av mina kompisar "mobbade" mig för att jag tjatade om Danmark så mycket (läs: lagom) #baraföratthonvaritiUSAochpåKretaandwhatnot. Haha. Men sen hände 2013. Var i Norge, USA och England två gånger. Sedan Thailand året därpå. Och nu vill jag ha meeeeeeer.

Sedan jag skrev det ovan har jag även besökt Belgien. Och jag vill fortfarande utomlands Så. Himla. Mycket. Gärna något varmt och exotiskt ställe eftersom denna sommar var lite av en besvikelse rent vädermässigt. Här är en lista så länge.

 
En flygplansvinge. Mot Manchester, UK 2013. Skulle till Download Festival. Själv.

 
Bilden som av misstag blev väldigt bra. Imma på linsen blev ett häftigt filter. På en pub / krog i Brygge, Belgien med varsin Kwak.
 

Resebilden man blir på gott humör av.
I mean, it's a monkey, c'mon. På en ö någonstans i Thailand, 2015.
 

Naturbilden.
Vackra Norge, såklart. Roadtrip på tre dagar, sommaren 2013. Har bara halvdana mobilbilder därifrån, ångrar att vi inte lånade en systemkamera till den resan.

 
En bild högt uppifrån. New York, USA. September 2013. Finaste utsikten från Empire State Building.


Vykortsbilden.
Turistsevärdheten Atomium i Bryssel, Belgien. Känns som att den pryder en del vykort.
 
 
Bild på resesällskapet. Hua Hin, Thailand. Januari 2015. Vilopaus med dryck under nattmarknadssafarin.

 
Njuta-under-palmen-bilden. Hua Hin, Thailand. Januari 2015. Men parasoll i stället för palm.

 
Godmorgon. När vi var i Norge sov vi i bilen. Vi hade gjort baksätet och bagaget till en säng och det var hur mysigt som helst. Här har vi just gjort morgon i Oslo.

 
Favoritstaden. New York. Måste dit igen. Måste.


Bubblare. En bild från Danmark sommaren 2005 måste ju få vara med också. Brorsan, jag och pappa i Skagen.

Hittade listan hos Ylvwes. Rubriken är en quote av Dalai Lama (enligt Google). 

I Took what I hated and made it a part of me

En ny favoritlåt

Den 20 juli dog Chester Bennington. Det var inget som gick många obemärkt förbi, åtminstonde inte av mitt Facebookflöde att döma.

Jag kom hem sent efter en stängning på jobbet. Fann Kim i sängen, ledsen.
"Han är död."
Jag stålsatte mig. Vem är död? Lättnaden då det inte var någon närstående, sorgen då det ändå var någon som funnits i en liv en stor del av ens liv.

Inget dödsfall är trevligt, men självklart påverkar vissa dödsfall en mer än andra. Det är ingen rocket science. Och detta dödsfall påverkade mig mer än någon kändisdöd gjort på flera år. Så då Kim torkade tårarna och lade sig för att sova tog jag över sorgens stafettpinne innan det var dags för mig att slockna.

Jag skrev detta i min dagbok dagen efter.
Dead by suicide. Chocken. You never really see death comming, but this... Fuck. Av alla kändisdödsfall som skett de senaste två, tre åren är detta den som berör mig mest. Faktiskt. 
Jag har aldrig riktigt insett det innan, men hans röst var verkligen speciell. Oersätterlig. Och under alla dessa år har jag bara tagit den för givet. Hela bandet. Inte orkat lyssna på deras nyare material. För tio år sedan var Linkin Park ett av mina favoritband. Det var Tokio Hotel, Fall Out Boy, Eminem, och Linkin Park (judge not, please). Jag visste om dem sedan innan, because how could you not, men det var år 2007 som jag verkligen började lyssna på dem. De hade tre album då,och  jag älskade dem alla. Allt från Papercut till The Little Things Give You Away. Och nu känns det så himla bittert att Chester var tvungen att dö för att väcka intresse för albumet One More Light. Jag hatar att texterna då bara var ord, och att det inte är förrän nu jag verkligen hör betydelsen bakom dem.

Och jag ledsen att jag missat alla mina chanser att se dem live, hur själviskt det må kännas att skriva. De spelade på Bråvalla för bara några veckor sedan. Min bror var lycklig nog att få se dem. Jag hade velat vara där. Jag hade velat vara där 2014 då de spelade Hybrid Therory i sin helhet på Download. Det är inget jag säger bara för att jag vet vad jag vet nu, utan för att jag verkligen, uppriktigt ville. Då. Men pengar stod i vägen. Och Bråvalla valde jag bort för Twiggy. Jag ångrar det inte (uppskattar verkligen den där veckan i Göteborg), men jag är ledsen. Det är Såna här gånger en inser att chanser är till för att tas. You only live once. Cheesy AF, but true.

Och när jag läser om vänner berätta hur han verkade gladare än någonsin. Det skär i hjärtat att läsa. För i den stunden är beslutet fattat. He knew that he was going to die. At last.

Oh. Fuck this.

May you have found your peace now, C.

När 25-årsdagen närmar sig

↑ m i n  ö n s k e l i s t a ↑
Öviks-poster, Nadja Wedin-bricka, krukor, kewla phonecases, byxor med snörning i sidorna (H&M), Mateus ostron-skål i grått, Missoni-parfym

Okej, hör upp! Om en vecka, torsdagen den 7 september, fyller jag år. 25 år. OMG. Det är stort. Jag är härmed vuxen på riktigt.

Att bli vuxen. De säger att det är på ens 18-årsdag det händer, en blir myndig. Men myndig enligt lagboken är inte nödvändigtvis vuxen. Jag kände mig långt ifrån vuxen då jag fyllde 18. Inte så att jag kände mig som ett barn heller, men jag var inte vuxen. Nope. Det hände allt eftersom de kommande åren, i synnerhet efter att jag blev mamma.

Att bli vuxen är inget som sker över en natt, utan det händer successivt och sedan står man bara där en dag och inser det. Like, Oh shit, jag är vuxen nu.
För mig hände det i år. Oh my God, jag är vuxen nu?! Och nu kommer åldern som markerar det. Det är klart att det är väldigt individuellt, men seriöst, detta blir mitt sista år som ungdom enligt SJ?! Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhh! Hilf mir.

Så, mina vänner. 7 september. Write it down.

Mot nästa äventyr | Part I


Elva dagar. Sedan räknas jag inte längre som ordinarie personal på Burger King. Åtta arbetsdagar. Efter det går jag från att ha en tillsvidaretjänst på 75%-ish till att jobba extra en gång i veckan.

Jag har bara jobbat på Burger King i ett år (och två månader), men det är tillräckligt för att det ska kännas sjukt konstigt. Jag ska börja plugga. Det var liksom hela 6 år sedan jag tog studenten, och efter det har jag fumlat efter mina karriärsdrömmar i mörker. Men nu har jag fått fotfäste. Jag ska börja plugga. Med mål att hamna i en bransch jag har jag har cirka noll erfarenhet inom men som jag tänkte skulle passa perfekt för mig. I don't even know anymore. Sjukt nervös. Kommer det ens gå vägen?

Utan att jämföra mig med någon annan känner jag att jag har ett tufft år framför mig. Pendla till Umeå varje dag. Studera på heltid. Jobba lördagar (jag har föreslagit endast stängningar, dvs 16:00-01:00). Barn. Hus. Eventuellt förverkliga några av våra renoveringsplaner. En sambo vars schema är som en liten bergochdalbana. Bara tanken gör mig trött. Men också taggad. Efter mina år utan moivation och så vidare känns det som att jag har en del att ta igen. Det är faktiskt bara ett år.

Alec Lightwood

bildkällor: 1 | 2 | 3

KOLLA IN SNUBBEN! MIN NYA CELEBRITY CRUSH! SERIE-CRUSH! CHARACTER-CRUSH! OMGOMGOMG! Alec Lightwood i Shadowhunters, eller Matthew Daddario som han heter i den fantasy-lösa verkligheten. Snyggsnyggsnygg. Och Malec OMG OTP! Iwantyounakedinmybedrightnow #iwillnevergrowup

Just serien Shadowhunters är något jag nyss börjat titta på. Älskade filmen The Mortal Instruments: City of Bones (2013). Är fett sugen på att börja läsa böckerna. Älskar idén liksom. Dessvärre saknar serien mystiken och skådespeleriet som filmen hade (among other things). Så jag vet inte riktigt om jag kommer fortsätta titta efter första säsongen. Serien är liksom inte bra kvalitétsmässigt, men jag gillar storyn. Och Alec är sååååå snygg. I mean, hot boys; tall, brown-eyed, hot boys, they got me like sdvfhjbsvjhsabfvlkjfbvl.

Trevligt kväll önskar one-shallow-bish!

Min lilla bil



Igår tvättade jag min bil, och idag dammsög jag den. It looks so neat now. Yay.

Ja. Jag har en bil. En egen bil. Jag har haft mitt körkort i snart fem år, men aldrig under dessa fem år har jag varit intresserad av att äga en bil. Så sent som fram till årsskiftet kände jag att jag aldrig vill ha en egen bil. But then this year came, vi flyttade några kilometer bort från stan (provade att gå med Ivy till dagmamma sedan jobb, och det var inte hållbart), jag blev less på att vara beroende av andra (kunde inte längre låna Kims bil ju, since we broke up-ish) sååååååå biljakten började. Blev less på biljakten. Valde den fräschaste i min prisklass, inom rimligt avstånd och ba JAG TAR DEN (trots min faders småhat gentemot märket i fråga, LOL).

And I kinda like it. Det är långt ifrån min drömbil, men den funkar och den känns bra. En svart Ford Mondeo. Från 2004. Med skitfula fälgar och dålig radiomottagning.
Jag ville inte ens ha en så stor bil egentligen. I was like, "Jag vill ha en kombi, men den ska vara mindre än Kims [Audi A6] bil [som han hade då]", och så blev den inte det :PPppPpppPP

Och nu har jag dedikerat ett helt inlägg till min bil. Oj.

Puss!

Time is gold

 
Håller på att förbereda mig mentalt för allt jag egentligen vill skriva om. Tills vidare: En sån där blogglista.
 
Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du?
Sommaaaaaaaaaaaar. Ja, även då den varit vädermässigt värdelös som denna. För att jag älskar att gå barbent. Och jag hatar att frysa.

Är du beroende av något?
Lypsyl.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Jag är inte så spontan av mig, så tanken på att knäppa med fingrarna och vara precis vart jag vill i hela världen nästa sekund ger mig panikkänslor (samtidigt hade det såklart varit oerhört häftigt). Så jag är rätt nöjd med var jag sitter just nu faktiskt. Men om jag får minst en dag att planera hade Thailand suttit rätt fint alltså.

Vilket är ditt favoritgodis?
Lindorkulor är typ det godaste som skapats i denna värld, okej?

Vilken är din favoritaffär?
Ica Kvantum.



Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Kommer för alltid att vara en kvällsmänniska. Det är som att jag bara är halv innan klockan sju på kvällen, och efter det vaknar jag till liv.

Har du blivit sydd någon gång?
Ja, efter att ha klämt ut en Ivy. Så gissa var.

Är du blyg?
So they say (ja, det är jag).

Vill du gifta dig?
Endast i mina avlägsna fatasier.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Bensin. Äger sedan maj min första bil någonsin, och ibland behöver den tankas, heh.

Vilket är ditt favoritnummer?
Sju. Att jag är född den sjunde är inget annat än en slump.

Vilken var den senaste filmen du såg?
Source Code (2011) med bl.a. Jake Gyllenhaal. Älskar den.

Hur såg du ut som artonåring?

Vad behöver du mest just nu?
En miljon svenska kronor. Men en god natts sömn och kramar duger gott och väl.

(har snott frågorna från diverse listor jag fann vid en googling för ingen dög i sin helhet)

Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor

 
Efter flera års velande har jag äntligen gjort mitt karriärval. Och det känns Så. Himla. Bra. Ni vet inte.

Min dröm har länge varit att jobba med film. Kanske helst av allt regissör. Allt för länge.Men alla mina försök har bara runnit ut i sanden av olika anledningar. Jag har mått dåligt, jag har tappat all min motivation, jag har inte orkat. Jag har velat om när, var, hur och fått börja om en och två och tre gånger, men aldrig kommit längre än att kartlägga skolor för detta. Fått ångest över hur dyrt det skulle bli. Fått ångest över att mitt enda IG råkar vara i det mycket väsentliga ämnet Samhällskunskap. Fått ångest över att jag behöver flytta och vad det innebär för Ivy.

För ett år sedan kände jag att det var dags att lägga min dröm åt sidan och titta åt andra håll. Jag funderade på lärare, och på parkanläggare... Men i december bestämde jag mig för något helt annat. Och det känns så rätt. Och så kul.

Den 11 september börjar jag plugga en yrkesutbildning i Umeå. Utbildningen är ett år och efter det väntar två lärlingsår. Jag är så taggad. Och nervös. Och afjkHGEFIHGJD!  Can't wait to learn s t u f f f f f f f f !

Och ja, jag är väl medveten om att jag inte sagt exakt vad det är jag ska plugga. Muhahahah.

P r i c k a r

Hittade ett komplett inlägg bland mina utkast. Onödigt att det låg där kan tyckas.

Egentligen trivs jag bäst med halvkorta naglar och simpla manikyrer. Älskar det grågröna lacket Sew Psyched från Essie. Hittade det på rea på H&M en gång. Älskar också LA Girl Splatter: Spotted för det blir fint ovanpå i princip allt. Tog dessa bilder drygt tre dagar efter jag målat dem.

♥ Min fina har fyllt två år ♥

 
♥ Kolla stortjejen ♥

a birffday post is coming up

N e v e r m i n d


Här är jag (och en Ivy) på en väg i min nye neighbourhood den nittonde juli.
 
· Bästa jeansen (från Bikbok) och bästa Conversen, och tröjan är rätt soft den med ·