Luna tar inte napp. Det är både positivt och negativt. Det är skönt att kunna ge napp som tröst till ett litet barn, men det är desto jobbigare när de blir äldre och behöver avänja och sluta med napp. Har Ivy som facit. Hon hade napp till hon var 4 år och någon månad.

 

Luna har bara haft mig som sin tröst och snutte. Det är mysigt, men för mig är det inte hållbart i längden. Jag vill att Kim ska kunna natta Luna också. I min värld fanns dock inte snutte som alternativ förrän BVC tipsade om det, trots att vi har hur många som helst hemma. Oh. Snutte. Såklart. Så för någon månad sedan påbörjade jag uppdrag snutte.

 

De säger att man inte kan välja vad som blir barnets snutte. Ivy hade (har) en filt som farmor virkat som hon blev helt fäst vid till allas förvåning. Men jag har inte tålamod att vänta på att Luna väljer själv, därför har jag valt en elefant-diinglis som hon fick vid min babyshower, mest för att vi har en likadan från när Ivy var bebis (det är bra att ha dubbletter har jag hört). Har haft den på axeln varje gång jag ammat, och sedan lagt den intill henne i sängen.

 

Jag vet inte om den funkar vid insomning ännu, vi bara provat lite halvt. Men hon kan somna om tack vare den. När jag lägger ner henne i sin säng efter amning kan hon ibland vakna till och ligga och vrida på sig, men så hittar hon elefanten och somnar om. Det är så gulligt! Och jag är nöjd för jag slipper ta upp henne till bröstet igen.