Jag mår bra nu. Det känns konstigt på något sätt. Det har ju varit kaos i mitt huvud så många gånger de senaste åren att det blivit mitt "Som vanligt".

 

Jag har depperioder ibland. Så är det bara. Jag vet inte om jag är deprimerad på riktigt eller om jag bara är lite nere. Motivationen försvinner, jag vill aldrig riktigt lämna sängen, och när jag gör det vill jag aldrig gå och lägga mig. Dåliga tankar kommer tillbaka, även de som varit bortglömda. 

Depperioder. Oktober var så, februari snäppet värre. Jag kommer nog aldrig slippa det helt.

 

Men ända sedan mars har det bara varit bra. Helt okej. Jag har accepterat hur mitt liv ser ut just nu. Varit nöjd. Livet är helt okej att leva, och helt okej kan faktiskt vara bra nog.

Jag tror inte på perfektion. Det har funnits konflikter, missnöje och tårar. Men det har varit bra. Onda tankar har kunnat viftas i väg, konflikterna har handlat om missnöje i nuet, vanligt vardagsskit. 

 

Det känns skönt. Såklart. Men konstigt. För det var så himla längesedan jag kände så här sist.

Jag mår bra nu.