Mitt barndomshem till salu

 

 

 

Det var bara en månad sedan jag sist lade upp ett hemnet-hus på bloggen, och nu är det dags igen. Men denna gång är det mitt barndomshem som är till salu.

Egentligen är det väl inte riktigt mitt barndomshem. Mitt barndomshem blev ganska nyligen rivet, och innan dess fick vårt garage ryka för att göra plats för denna gulröda skapelse, ritat och delvis byggt av min pappa. Vi flyttade in sommaren innan jag fyllde 15, så det blev ändå några år, sex år för att vara exakt. Men sex år räcker gott och väl för att skapa minnen.

Här bytte jag musikstil, favoritband och klädsmak otaliga gånger. Här utvecklade jag mitt bakintresse till det bättre. Här har jag fotat åtskilliga egopics och selfies. Här har jag ägnat timmar åt att rita och måla. Mitt tonårsrum har fått bevittna halvtaskig dans, kreativitet, emoperioder, tumblr-nörderi och den ena kändiscrushen efter den andra, samt fått lyssna till min icke vackra sångröst allt för många gånger. Och slutligen, här har jag avverkat dagbok efter dagbok för att föreviga alla mina tonårsupplevelser och äventyr (my bedroom was not where the magic happened).
Jag kommer sakna Åmynnet-på-sommaren. Att kunna gå till Bäverbadet och bada. Min PW-runda (som alla verkar se som långtråkig, men som för mig var helt perfekt). Andas in sommarnatten efter Torparvägen, och vid Åmynnesfjärden. Där var det okej att vara ensam. För att filosofera, ventlilera alla tankar. Själv.

But I left that life a long time ago.
Jag tar minnena med mig.

 

Jag är ledsen över att jag aldrig fick se huset bli helt färdigt. 2007, då vi flyttade in var jag så himla glad. Jag skulle äntligen få ett eget rum efter att ha delat med min bror i hela mitt liv. Jag såg fram emot att äntligen få bo ett fint hus. Då vi flyttade in var det långt ifrån färdigt, bara mitt rum och min brors hade golv och tapeter, och det saknades fläkt i köket. Jag trodde verkligen att allt skulle vara färdigt inom ett år #naivfemtonåringosv. Tapeter och golv kom så småningom, "fönsterrummet" fick sitt klinkergolv, ett trädäck som veranda byggdes, men det större badrummet, tvättstugan, loften och entrén förblev grå och ofärdiga.

But you know, you get used to it.

Jag vet ju varför det blev som det blev. Jag trivdes där ändå. Det var ju mitt hem.

Jag är glad över att jag flyttade medan det fortfarande var ett hem. Att jag flyttade för att jag ville, inte för att jag var tvungen. Jag är glad att jag kunnat åka hälsa på båda mina föräldrar samt lillebror medan huset fortfarande var som då jag lämnade det. Som ett hem. Nu är det liksom bara... ett hus.
Det som är ledsamt är inte att gå vidare från huset, för i nuet känner jag verkligen inget för det. Det som är jobbigt är att klippa ännu ett band från det förflutna. Så många av mina minnen har inte längre något fysiskt att fästa sig vid, det som återstår är liksom bara minnen. Jag vet inte om allt detta bara låter som bullshit i era öron, men för mig är hus mer än bara hus. Det sitter minnen i väggarna. Sedan är jag en väldigt nostalgisk person. Det som varit har svårt att lämna mig (både på gott och på ont). Det är därför jag nu skriver det här inlägget. Som ett farväl.

Jag hoppas verkligen att huset hittar sin rätta ägare som kan slutföra pappas projekt och göra det till sitt eget. H ä r hittar ni annonsen på Hemnet. Det är visning söndag 1/2.

Hur känner ni inför ert/era barndomshem?

Ser himla fint ut!

ÅH vilket fint hus! Men samtidigt lite sorgligt kan jag tro :) Ta farväl av sitt barndomshem liksom :/

sv: Nejmen gud va roligt! :D Jag hade aldrig hört talas om det, så tyckte det var märkligt när det var så himla bra :D Du kommer nog in i det så småningom :D Dock måste jag varna dej att vid man tror att det ska komma en till säsong efter 4e, alltså det slutar liksom som att ''fortsättning följer'' men då är det liksom slut. Jätteweird. tror att dom inte hann göra färdigt serien eller något. Men ändå är den bra, så fortsätt kolla! :D

Jag har blivit av med alla mina barndomshem. Det hus jag växte upp i såldes 2011 och innan dess försvann mitt tonårsrum, efter försvann en sommarstuga, sen mormor och morfars hus som jag delvis växt upp i och nu finns bara deras sommarstuga som jag hoppas aldrig försvinner <3 jag hittar lätt hem i stället men ändå känns inget riktigt hemma längre.

Fint att få läsa om. Jag hoppas det får en fin fortsättning, ert hem.
Jag kan le åt de ställen jag har bott på.
Flyttade flera gånger under min barndom och hade flera olika ställen jag var på (som du nog vet), så har nog inte fastnat i någon byggnad eller så särskilt mycket. Mer vid vägarna, stränderna, träden och sånt. Dock ger det förstås en trygg och bekant känsla att få vara hemma i området.
Men nog håller jag lite andan om jag skulle få gå vid mitt hus som vi bodde i när jag var riktigt liten, på min skolgård eller inne i Nolas ljushall, blir som en liten tidsresa på sitt sätt.

Jag har flyttat så galet mycket i min livsstid så jag vetefan.. jag kommer inte ihåg nåt. Hade verkligen varit spännande att se erat hus klart!

Wow, vad fint! Jag har aldrig flyttat så jag bor kvar i mitt barndomshem. Här tog jag mina första steg, här ligger alla mina husdjur begravda och här har hänt mycket med mig men mitt rum har samma tapeter som när jag var bebis och det finner jag trygghet i. Det enda jag inte gillar med huset är dess placering för grannar kan vara såå jobbiga ibland men jag skulle aldrig klara av om mina föräldrar bestämmer sig för att sälja huset för mina älskade husdjur finns ju i trädgården så jag kommer att ta över det när tiden är inne.