Fuck yes! Så känner jag idag. Vaknade lite väl sent (låg och såg på Vänner med Kim inpå småtimmarna, han bara startade avsnitt efter avsnitt), men så fort jag tagit avsked från sömnen bestämde jag att idag, idag ska jag gå ut på en promenad. På riktigt, med mina outletfyndade Nike's (hatar att lägga ut pengar på träningskläder). Jag är en sån som inte riktigt räknar okej-jag-gåååår-väl-hem-från-psykologen som riktig motion, det räknas bara om man duschar typ (vilket det ju egentligen gör, men det hänger kvar från min promenera-mycket-och-svälta-period). Tog med iPoden och gick över Veckefjärden (errrrrr, en golfbana i Örnsköldsvik, tycker inte om att promenera i stadsmiljö). Joggade till och med i intervaller. Korta intervaller. But IDGAF. I did it and it felt great!

Och äckeldemonerna har mer eller mindre lämnat mig nu. Those from the past. De som gjorde att jag inte vågade gå ut på promenader själv för att jag var rädd för att bli lämnad ensam med alla hattankar och därmed bli mordisk. Nu har jag mest bara ångest över mitt liv. Livet i nuet. Och overklighetskänslor. Panik över att tiden bara går åt ett håll. På något sätt känns det bättre, trots att det är vidrigt det med. Jag lever i alla fall inte i det förflutna längre (ibland, men inte som förut), och jag ser det som ett framsteg.

Ska dra in till stan och fixa födelsedagspresent till meine broder nu!
Trevlig helg! (även fast jag inte kunde bry mig mindre om vilken veckodag det är, same shit different name liksom)

(cred till alla som orkade läsa) (ja, jag gillar paranteser).