490. Om tio år
Hur tror du ditt liv ser ut om 10 år?
Året är 2025 och jag är 32 år, fyller 33. Shit. Jag vågar inte tänka så långt! Min son eller dotter kommer vara 9 år, snart 10. I nuläget vill jag bara fokusera på det här barnet, och att hen ska få ett så bra liv som möjligt. Jag känner bara att ett barn räcker. Men vid det laget kanske jag har en till på G, en liten sladdis.
Och jag hoppas att jag fortfarande har katter. Samma katter som nu helst. En 12-årig Jamie som fortfarande luffsar omkring i sin fluffighet. En söt liten Vicky på 11 år som fortfarande svarar på tal med små pip och kurranden. Jag älskar mina katter ♥
Jag hoppas verkligen att det här med karriär och arbete har löst sig. Jag behöver inte ha drömjobbet, men jag hoppas att jag i alla fall försökt. Att jag har ett jobb jag trivs med. Att jag kommit igång. Kanske testat flera olika jobb genom åren. Det här med jobb är nämligen jätteviktigt för mig. Har varit mer eller mindre arbetslös sedan jag tog studenten och orkar verkligen inte ha det så i fyra år till. Hemmet börjar kännas som ett fängelse.
Kanske har jag pluggat, en examen eller intyg i bakfickan. Om inte film (som är min högsta dröm), så kanske något annat som intresserar mig. En yrkesutbildning till snickare kanske?
Jag hoppas att jag fått fördubbla antalet konserter jag besökt, att jag fortfarande har en awesome, rockig musiksmak.
Jag hoppas att jag övervunnit min sociala fobi. Att jag blivit bättre på att komma tillskott med saker.
Jag hoppas att jag varit utomlands. Det ultimata vore att kunna åka utomlands minst en gång per år från och med nu. Vartannat år i alla fall. Jag reste aldrig utomlands som barn, så jag vill ta igen det nu som vuxen. Resor är så himla berikande. Om jag lyckas resa utomlands tio gånger de närmsta tio åren skulle jag bli glad. Italien, Tyskland, Island. Nya Zeeland eller Australien. USA igen och igen och igen. Kanske till och med ha bott där något år?
Jag hoppas jag mår bra. Att mina föräldrar är vid liv. Att min bror och jag fortfarande har bra kontakt. Att Kim finns med i bilden, eftersom han är fadern till mitt barn. Jag tänker inte ta för givet att vi fortfarande är tillsammans, att säga för alltid i kärlek skrämmer mig, jag fokuserar hellre på nuet. Kanske är vi tillsammans, kanske är jag tillsammans med någon annan, kanske är jag singel. Hur det än är hoppas jag att jag mår bra, att vårt barn mår bra och att han och jag fortfarande finns i varandras liv. Mer än så vill jag inte säga.
Året är 2025 och jag är 32 år, fyller 33. Shit. Jag vågar inte tänka så långt! Min son eller dotter kommer vara 9 år, snart 10. I nuläget vill jag bara fokusera på det här barnet, och att hen ska få ett så bra liv som möjligt. Jag känner bara att ett barn räcker. Men vid det laget kanske jag har en till på G, en liten sladdis.
Och jag hoppas att jag fortfarande har katter. Samma katter som nu helst. En 12-årig Jamie som fortfarande luffsar omkring i sin fluffighet. En söt liten Vicky på 11 år som fortfarande svarar på tal med små pip och kurranden. Jag älskar mina katter ♥
Jag hoppas verkligen att det här med karriär och arbete har löst sig. Jag behöver inte ha drömjobbet, men jag hoppas att jag i alla fall försökt. Att jag har ett jobb jag trivs med. Att jag kommit igång. Kanske testat flera olika jobb genom åren. Det här med jobb är nämligen jätteviktigt för mig. Har varit mer eller mindre arbetslös sedan jag tog studenten och orkar verkligen inte ha det så i fyra år till. Hemmet börjar kännas som ett fängelse.
Kanske har jag pluggat, en examen eller intyg i bakfickan. Om inte film (som är min högsta dröm), så kanske något annat som intresserar mig. En yrkesutbildning till snickare kanske?
Jag hoppas att jag fått fördubbla antalet konserter jag besökt, att jag fortfarande har en awesome, rockig musiksmak.
Jag hoppas att jag övervunnit min sociala fobi. Att jag blivit bättre på att komma tillskott med saker.
Jag hoppas att jag varit utomlands. Det ultimata vore att kunna åka utomlands minst en gång per år från och med nu. Vartannat år i alla fall. Jag reste aldrig utomlands som barn, så jag vill ta igen det nu som vuxen. Resor är så himla berikande. Om jag lyckas resa utomlands tio gånger de närmsta tio åren skulle jag bli glad. Italien, Tyskland, Island. Nya Zeeland eller Australien. USA igen och igen och igen. Kanske till och med ha bott där något år?
Jag hoppas jag mår bra. Att mina föräldrar är vid liv. Att min bror och jag fortfarande har bra kontakt. Att Kim finns med i bilden, eftersom han är fadern till mitt barn. Jag tänker inte ta för givet att vi fortfarande är tillsammans, att säga för alltid i kärlek skrämmer mig, jag fokuserar hellre på nuet. Kanske är vi tillsammans, kanske är jag tillsammans med någon annan, kanske är jag singel. Hur det än är hoppas jag att jag mår bra, att vårt barn mår bra och att han och jag fortfarande finns i varandras liv. Mer än så vill jag inte säga.
Trackback
