En liten kvällsutflykt dagen efter min födelsedag. Med mat från Subway begav vi oss mot Åsbergets topp. Dinner with a veiw.
Har länge velat besöka något av Arknat-vindskydden som finns placerade runt om i Höga Kusten, läs mer om detta projekt h ä r / h ä r.
Det fick bli det som är närmast beläget: A-Maze-Thing uppe på Åsberget som bara ligger "runt hörnet". Supermysigt, väldigt fint vindskydd och underbar utsikt.

Är jättetaggad på att finna The Tree Cube härnäst. Supercool sak!

Fredagen den 7 september: Jag slutade skolan och fyllde år på samma dag! 

Så förmiddagen spenderades i Umeå och på Movant. Gjorde inte mycket mer än att städa ur mitt skåp. De flesta från min "klass" har varit på praktik större delen av året, men just i fredags råkade Caisa och Hannes vara i skolan för en kurs, så jag fick chansen att säga hej då till dem. Förutom Vanessa är de väl de som jag lärt känna bäst av alla i min klass.

På kvällen bjöd vi på tacos och fika (äppelpaj med äpplen från trädgården bland annat), och jag fick den rosa hoodien av mamma (plus lite annat smått och gott).

Så. Nu är jag 26 år. Närmare 30 än 20. I don't mind. De flesta som inte känner mig tror ändå att jag är 22.

 

Jag tänker inte på det jätteofta, men när jag gör det svider det till. Han var bara två år äldre än mig. Och han dog. Av en "accidental overdose". Och just den lilla biten gör mig så arg. Så himla onödigt. Jag hatar droger.

Men mest är jag ledsen. Ledsen över att ännu ett fint band i denna värld är trasigt. Det blir ju så. Jag har som tur är aldrig behövt uppleva det själv, men när en vän lämnar livet blir en nog lite trasig.

Den 25 augusti dog Kyle Pavone, sångare (clean vocalist) i We Came As Romans, ett av mina favoritband.
Det här är ett band jag lyssnat på sedan 2011 / 2012, och till skillnad från många andra som lämnat jordelivet för tidigt (The Rev, Chester Bennington, Avicii...) så är WCAR ett band jag sett till att uppleva live, inte bara en gång utan två gånger (i Stockholm 2013 och på Bråvalla 2014). Och det kommer bli fler gånger, för jag hoppas att de resterande fem medlemmarna kommer fortsätta göra grym musik. Och att Kyle kommer att vara saknad, det är en underdrift.

Rest in piece, Kyle ♥

För två veckor sedan tatuerade jag mig. En födelsedagspresent från Kim och 2018:s första (och förmodligen enda) tatuering. Det är dock inte den detta inlägg ska tillägnas - utan förra årets tatueringar.

April 2017: Lord James Silverstein
Den här tatueringen har redan fått ett eget inlägg och är nog min absoluta favorit. Min lilla fluffboll ♥
Artist: Hanna Löfdahl, Big Street Tattoo, Örnsköldsvik.

November 2017: Bä bä vita lamm
2007 började jag lyssna på Fall Out Boy. Det är fortfarande ett av mina favoritband. Så tio år senare tatuerade jag in fåret på omslaget till det första Fall Out Boy-albumet jag köpte / föll för som hyllning till dem.
Artist: Emilia, Wild Born Tattoo, Umeå

December 2017: Ett paraply
Och band-nörderierna fortsätter. Detta paraply representerar (förutom att det är sjukt fint) Bring Me The Horizon för att de råkade ha detta paraply på ett av deras album - That's The Spirit. Inte mitt favoritalbum, men BMTH råkar vara ett av mina favoritband.
Artist: Robin, Wild Born Tattoo, Umeå

December 2017: Abducted by aliens and they left a mark
Samma sittning som ovan. Varför inte fortsätta gadda kroppen med favoritband? Denna radda av obegripliga tecken står för Fall Out Boy, Avenged Sevenfold (som brukar förkortas A7X, can you see what I did there?), We Came As Romans, samt Twenty One Pilots, varav endast de sista två har sina officiella logos där på min underarm.
Artist: Robin, Wild Born Tattoo, Umeå

Årets tatuering är inte fullt lika nördig. Det är dock en utbyggnad av denna nördiga gaddning från 2014. Men det är väl inget fel i att vara lite nördig?