Dåtid

via tumblr

5-7 Mars 2013.
__________________________________________________________________________________________________________________
I’m drowning in tears. I’m ruined.
Ligger och väntar på att tiden ska ändra rikting.

”Vad tänker du på?”
”Jag tänker på allt. Alla människor som är på väg någonstans, framåt. Och jag står mitt ibland dem, men jag står still. Jag vill inte framåt. Så jag lägger mig ner, och väntar. Väntar på att tiden ska börja gå åt andra hållet. Och jag väntar. Väntar. Men allt fortsätter att vara oföränderligt. Jag ligger stilla. Du borde fortsätta utan mig.”
Jag är känslolös. Du gråter. Jag vet inte hur länge. Och sedan säger du att jag är speciell. Och jag vet inte varför men... Jag väljer att förstöra allt.

12:21 - Okej. Orkar inte. Can I quit? You know, just like that.
13:23 - Gå och leva eller ligga som död i sängen, det är frågan.
13:28 -
Kom och rädda mig nu innan det är försent.
Because without it nothing will ever matter.

I needed someone like you five years ago. Now I’m beyond savior.
“Baby, just maybe you’re not the one”

Känslan som funnits där sedan första dagen av det här året ligger ännu som en hinna över mig. Illamående. Ville stanna kvar i drömvärlden. Vill ligga och vänta på att tiden ska spolas tillbaka. Jag vägrar att inse att det aldrig kommer att ske. Besvikelse.

Och han var besviken. Ledsen. Trodde att jag kommit över ”den där skiten”. Nej, det kommer aldrig att hända. Inte så länge det är så här. Jag lovade bara att inte prata om det. Bara för att man ignorerar något betyder det inte att det inte finns kvar. För det gör det. Jag hatar det. Jag mår skit.

__________________________________________________________________________________________________________________

Tre månader hade gått sedan jag började gå sönder. Det kan ta år att bli hel igen. Jag är nog inte helt läkt än.
Men det är bättre. Och han förstår nu.

Att dö i badkaret


Ni blev alla upprörda över att jag skrivit "DÖ" i badkaret.
Men vad gör man då det gör ont då?
Skär armarna blodiga?
Hoppar ut genom badrumsfönsret på fjärde våningen?
Gråter sönder sin själ och slåss?
Låtsas som allt är okej och klistrar på sitt bästa fejkleende? 
 
Nej, det får jag ju inte heller.
Jag vill inte ens.
Men vad fan ska jag göra då?
 
Om det bästa jag kunde komma på för att känna mig lite, lite bättre var att skriva "DÖ" i badkaret, låt mig göra det då.
För alla alternativ är värre.
 
(så här i efterhand kan jag dock se att sammanhanget fick det att verka värre än vad det var)
(men å andra sidan saknar ni förmåga att förstå och vägrar ge svar på vad jag kan göra istället)
(jag kan låtsas som att allt är okej, men det kommer aldrig få det att gå över, i stället sparas det till en annan gång och det blir bara värre då)


 
 
Alltså, vad gör man egentligen då det gör ont? Det jag snackar om handlar inte bara om en dålig dag, utan då det verkligen känns som att man går sönder inombords, då meningslösheten eller tankedemoner eller spöken från förr och nu och sen kommer krypandes och tar över och man bara vill försvinna.

Vid mildare omständnigheter funkar tumblr (fin bild, reblog - fin bild, reblog - fin text reblog - fin bild, reblog), vill tro att jag det också skulle funka att pyssla vid mitt skrivbord. Men då bägaren rinner över och jag inte vill någonting då är det enda jag till slut kan tänka mig att sticka. Fly. Låtsas att jag har en plan om att jag ska långt, långt. Försvinna. Så jag bara går tills det känns okej att komma hem igen.

Bring Me The Horizon

 
Jag har så många känslor som tränger sig inuti mig, och jag har ord för att beskriva dem. Men just nu vågar jag inte släppa ut dem, så jag gömmer bakom någon annans. Bring Me The Horizon. Deras musik + deras texter = perfektion och så mycket feels.

"I am an ocean, I am the sea, there is a world inside of me."
- Crucify Me

"What doesn't destroy you, leaves you broken instead. Got a hole in my soul growing deeper and deeper."
- Drown
 
"Don't say I'm better off dead, 'cause heaven's full and hell won't have me."
- And The Snakes Start To Sing

"I'm scared to get close and I hate being alone. I long for that feeling to not feel at all. The higher I get, the lower I'll sink. I can't drown my demons, they know how to swim."
- Can You Feel My Heart


"Every second's soaked in sadness, every weekend is a war, and I'm drowning in the déjà vu. We've seen it all before."
- Seen It All Before

"If I let you in, you'd just want out. If I tell you the truth, you'd vie for a lie. If I spilt my guts, it would make a mess we can't clean up. If you follow me, you will only get lost. If you try to get closer, we'll only lose touch. But you already know too much, and you're not going anywhere."
- Don't Go

"I'm just a would've been, could've been, should've been, never was and never ever will be."
- And The Snakes Start To Sing

"I've said it once, I've said it twice, I've said it a thousand fucking times. That I'm OK, that I'm fine, that it's all just in my mind. But this has got the best of me, and I can't seem to sleep."
- It Never Ends

"Everybody wants to go to Heaven, but nobody wants to die. I can't fear death no longer. I've died a thousand times."
- Hospital For Souls

"We all have our horrors and our demons to fight. But how can I win, when I'm paralyzed?"
- Don't Go

Mitt barndomshem till salu

 
 
 
Det var bara en månad sedan jag sist lade upp ett hemnet-hus på bloggen, och nu är det dags igen. Men denna gång är det mitt barndomshem som är till salu.

Egentligen är det väl inte riktigt mitt barndomshem. Mitt barndomshem blev ganska nyligen rivet, och innan dess fick vårt garage ryka för att göra plats för denna gulröda skapelse, ritat och delvis byggt av min pappa. Vi flyttade in sommaren innan jag fyllde 15, så det blev ändå några år, sex år för att vara exakt. Men sex år räcker gott och väl för att skapa minnen.
Här bytte jag musikstil, favoritband och klädsmak otaliga gånger. Här utvecklade jag mitt bakintresse till det bättre. Här har jag fotat åtskilliga egopics och selfies. Här har jag ägnat timmar åt att rita och måla. Mitt tonårsrum har fått bevittna halvtaskig dans, kreativitet, emoperioder, tumblr-nörderi och den ena kändiscrushen efter den andra, samt fått lyssna till min icke vackra sångröst allt för många gånger. Och slutligen, här har jag avverkat dagbok efter dagbok för att föreviga alla mina tonårsupplevelser och äventyr (my bedroom was not where the magic happened).
Jag kommer sakna Åmynnet-på-sommaren. Att kunna gå till Bäverbadet och bada. Min PW-runda (som alla verkar se som långtråkig, men som för mig var helt perfekt). Andas in sommarnatten efter Torparvägen, och vid Åmynnesfjärden. Där var det okej att vara ensam. För att filosofera, ventlilera alla tankar. Själv.

But I left that life a long time ago.
Jag tar minnena med mig.

 
Jag är ledsen över att jag aldrig fick se huset bli helt färdigt. 2007, då vi flyttade in var jag så himla glad. Jag skulle äntligen få ett eget rum efter att ha delat med min bror i hela mitt liv. Jag såg fram emot att äntligen få bo ett fint hus. Då vi flyttade in var det långt ifrån färdigt, bara mitt rum och min brors hade golv och tapeter, och det saknades fläkt i köket. Jag trodde verkligen att allt skulle vara färdigt inom ett år #naivfemtonåringosv. Tapeter och golv kom så småningom, "fönsterrummet" fick sitt klinkergolv, ett trädäck som veranda byggdes, men det större badrummet, tvättstugan, loften och entrén förblev grå och ofärdiga.
But you know, you get used to it.
Jag vet ju varför det blev som det blev. Jag trivdes där ändå. Det var ju mitt hem.

Jag är glad över att jag flyttade medan det fortfarande var ett hem. Att jag flyttade för att jag ville, inte för att jag var tvungen. Jag är glad att jag kunnat åka hälsa på båda mina föräldrar samt lillebror medan huset fortfarande var som då jag lämnade det. Som ett hem. Nu är det liksom bara... ett hus.
Det som är ledsamt är inte att gå vidare från huset, för i nuet känner jag verkligen inget för det. Det som är jobbigt är att klippa ännu ett band från det förflutna. Så många av mina minnen har inte längre något fysiskt att fästa sig vid, det som återstår är liksom bara minnen. Jag vet inte om allt detta bara låter som bullshit i era öron, men för mig är hus mer än bara hus. Det sitter minnen i väggarna. Sedan är jag en väldigt nostalgisk person. Det som varit har svårt att lämna mig (både på gott och på ont). Det är därför jag nu skriver det här inlägget. Som ett farväl.


Jag hoppas verkligen att huset hittar sin rätta ägare som kan slutföra pappas projekt och göra det till sitt eget. H ä r hittar ni annonsen på Hemnet. Det är visning söndag 1/2.

Hur känner ni inför ert/era barndomshem?

Meningslöst

T-shirt || Tank
 
Be positive they say. Buy me that shirt I reply. It suits me so well... (från KillStar)
 
Egentligen tycker jag inte att allt suger. Allt känns bara meningslöst. Inte så att livet är meningslöst, utan snarare att allt jag gör eller har att göra saknar mening.
Igår hade jag en tid på Vårdcentralen på förmiddagen, och när det besöket var klart kände jag en tomhet eftersom jag hade en hel, oplanerad dag framför mig. Gick hem och ba "Nu då?" trots att jag hade, och har saker jag kan göra. Blogga, pyssla, filma t.ex., samt mer viktiga saker. Men allt saknar liksom betydelse. 
Kunde inte ens glädjas över att det var fredag. Efter 13 år i skolan sitter längta-till-helgen-känslan kvar djupt därinne, fast det för mig egentligen kvittar vilken veckodag det är. Same shit, different name.
 
Hatar att känna så här. Jag vet inte ens v a d som skulle vara betydelsefullt att göra. Rädda världen? I don't even know. Det slutar bara med att jag inte vill göra någonting över huvud taget.
 
Tur att jag är jet laged fortfarande och blir trött redan åtta på kvällarna. Haha. Fuck Yeah, party hard!

Silver linings of 2014


Några av lapparna ♥
 
 
Stora som små saker...
Har redan börjat på min 2015-burk.

Can't promise that things won't be broken

 
Det här är min favoritlåt med Sleeping With Sirens. Jag lyssnade på den mycket år 2012, året då Kim och jag blev tillsammans. Låten förknippade jag med oss. Självklart lyssnade jag sönder den, men nu har det gått tillräckligt lång tid för att kunna plocka fram den igen, och jag inser att en del av texten blev sanning. En del av texten som jag alltid tyckt om, men som då saknade erfarenhet.

They say that love is forever
Your forever is all that I need
Please stay as long as you need
Can't promise that things won't be broken
But I swear that I will never leave
Please stay forever with me

För att göra en liknelse: Det är lätt att säga förevigt när en är nykär (och nej, jag ser inte heller 2,5 år som någon evighet). Det är lätt att säga att en kommer stanna bland hjärteskärvor när det ännu inte hänt. But suddenly things were broken. I let my heart bleed red, but I never left. Jag har svårt att föreställa mig att något kommer kunna göra ondare än det. Men jag stannade ändå.

Nu har den här låten en ny innebörd. Them feels...

Mina kaniner

 
Då jag var liten fick jag inga husdjur. Jag ville ha en katt och senare även ormar, men mamma sa alltid bestämt nej. Då jag var tolv år och gett upp husdjursdrömmen fick mina kusiners kaniner ungar. Några var bruna, några svarta och en var ljusgrå med color point-täckning (skitsöt). Min. Så tillslut gick mina föräldrar med på att ge mig ett husdjur.

Mina kusiner kom med en kaninunge av varje färg trots att jag redan bestämt mig för den grå (som med tiden blev brunfläckig). Fluffi skulle han heta (fast vi trodde det var en hona då). Vi behöll en svart också, till min lillebror (fast egentligen var det mamma som inte ville att min skulle bli ensam). Min lillebror var inte direkt nöjd över sin kanin-överraskning till att börja med, men snart var han mer intresserad än jag. Men först, namngivning. Rabblade upp hundratals namn, men då inget namn dög till den svarta blev jag tillslut less och sa:
"Okej, din får väl heta Fluffi då så heter min Nasse!".
I don't even know.
 

Tyvärr orkade inte vi umgås med kaninerna lika mycket som vi borde ha gjort. De var ute året om, hade en stor bur (snarare inhängnad med hus hälften av tiden), men som tonåring var jag inte direkt något fan av att vara utomhus och leka med dem. De gjorde ju inte direkt något mer än att äta, bajsa och skutta runt lite sparodiskt, och dessutom hatade de att bli buren. Med det sagt vill jag påpeka att vi självklart tog hand om dem. Min bror och jag turades om att ge dem mat på morgon och kväll och på sommaren plockade vi så mycket maskrosblad (och andra växter de gillade) vi kunde. Vi var bara inte så sociala med dem, och det blev inte direkt bättre med tiden.
 

Nasse blev sju år. Han dog den 12 februari 2013. Han hade haft fel på synen (blind såg det ut som) ett bra tag innan dess. Efter det förväntade vi oss att Fluffi också skulle dö. Men han gjorde aldrig det. Så i och med att vi en efter en flyttade hemifrån (jag förra året, pappa i vintras, mamma nu senast och snart lär väl även min bror göra det) gav vi bort honom till en liten bondgård (eller vad man nu ska kalla en gård med ladugård och massa djur) som har varit vänner till familjen i många år, bidragit med hö osv. Vi vet att man egentligen inte bör flytta på en gammal kanin, men in the end så hade vi inte mage att avliva honom. Det var liksom det som var alternativet.

Mamma har berättat att han har en egen bur och bor granne med andra kaniner. Detta var ungefär en dryg månad sedan och jag t r o r att han fortfarande lever och har det så bra en åttaårig kanin kan ha det. Jag lär väl aldrig få veta.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget, mer än att möjligen säga hej då för sista gången.
De var ändå mina första husdjur ♥

Fast ibland känns det 89% mer

tumblr

Jag lovar, jag känner så utan alkohol också. Bara för att jag imorgon kommer att vakna upp helt nykter betyder det inte att allt är okej. Jag kommer fortsätta skolka från livet, be tiden gå bakåt istället för framåt, drunka i värdelöshet. Men jag är för stum för att tala, och de för tröga för att förstå.

Maybe we started this fire

 
19 september - Lights
2011 & 2012. Jag lever in the past och har chipssmak i munnen. Läser om dödsolyckor där jag bor, och tänker att döden alltid är nära. När som helst kan allt försvinna. Men ändå orkar jag inte göra något åt mitt liv. Fuck this shit. God natt.

Jag vill bara dansa

 
Igår var jag på krogen. Jag var glad. De tre kompisarna jag var där med är schyssta och jag fick dansa mig svettig. Det är allt jag begär av en utekväll.

Jag älskar att dansa. Det är en av de få sakerna i den här världen som får mig att glömma allt som gör ont. Jag vet inte om jag är bra eller dålig och om jag ska vara helt ärlig skiter jag i hur jag ser ut. Men uppenbarligen kan jag inte vara helt kass, eftersom både en och två och tre killar ville dansa med mig, and I'm like fine. Alla får dansa med mig. Men bara därför ger det dem inte rätt till att taffsa, försöka kyssa mig, förvänta sig att jag ska umgås med dem senare samt börja jucka mot en. Även när jag säger nej och att jag har pojkvän. OMG NO. Jag gillar att vara bland alla människor på dansgolvet, men ibland önskar jag bara att jag fick vara ifred i min lilla bubbla. Det är tråkigt att en av de få sakerna som får mig att må bra ska förstöras sådär.

#meningslöstinlägg #mårskitidag #psykisktmest

Kim & jag

Pier Pressure, 2010

Fyra år sedan.
Om vi bara visste.

Behind his back




I'm crying behind his back. Every day, I'm crying behind his back.


Sista april


Drömde att jag blivit slungad tillbaka i tiden. Det var en halvt lucid dröm, för jag fattade att det inte kunde vara på riktigt. Det var 2010. Jag såg mig själv i spegeln. Nästan inget smink, inga piercingar. Naket. Precis som då. Jag gick genom skolkorridoren på estet. Sedan satt jag i en bil utan bromsfunktion och fick panik över att inte kunna stanna. I nästa stund vandrade jag omkring i Sydney med Twiggy som började bråka med ett butiksbiträde i en cool butik.
Någon drömtydare som vill ge sig på detta?

Det snöade då jag vaknade. Wohooo. Valborg idag dårå. Är inte alls lika pepp som jag får det att låta. Jag hatar egentligen högtider. Alla utom julen. Anledningen är för att jag varje morgon vaknar upp med en jobbig panikkänsla över att idag, idag måste någonting roligt ske. Är det helg eller högtid blir den känslan ännu större. Och händer inget blir jag helt överdrivet nere och får ångest över hela livet. Att jag typ desperat måste be folk att umgås med mig gör inte något bättre. Det är inte ens kul att försöka styra upp något med gamla Kick Ass Gang-vännerna (vackert namn, I know) längre, för alla vekar vara upptagna med sina egna liv nu. Jag har ju alltid Kim, men han är inte som jag. Han trivs med att ta det lugnt, att sitta och spela Leuge of Legends en hel dag och sedan kolla på film. Jag blir bara galen. Jag känner mig ensam och det känns som att ingen i hela världen tycker om mig. Bara Kim. Hur skaffar man vänner? Kan man köpa dem på Ebay? Är jag verkligen så jobbig att ingen vill ha mig? Tråkig? Värdelös? Dryg?

Eftersom det är Valborg idag och att jag drömde om 2010 blir jag påmind över hur jag blev tvingad till att spendera sista april det året själv. Jag var då 17 år. Två av mina vänner skulle på fest, hos min nuvarande pojkvän ironiskt nog, och jag var uppenbarligen inte inbjuden (hallå, pratade hela dagen i skolan om att jag inte hade något att göra men hemskt gärna ville). Jag frågade en tredje vän om hon ville hitta på något, men hon låtsades inte höra och dissmissade mig sedan via sms. En fjärde tror jag var på annan ort. Och mer än fyra vänner hade jag inte.
Jag vet att jag inte borde vara ledsen över detta fortfarande. The past is in the past, osv. Men hur lätt är det om inget är bättre nu? Jag hade inga vänner i högstadiet förutom två kusiner och min bror, typ. I gymnasiet blev det sakta men säkert bättre, sedan tog jag studenten och så gick det utför igen. Förutom att Twiggy hittade mig. Jag vet, ingen vill ha en whiny little bitch, som hänger ut kompisar på sin blogg såhär (men nästan ingen läser min blogg ändå, de flesta kollar bara på bilderna, antar jag med kommentarerna som utgångspunkt). Jag är bara så jäkla less. Vill fly staden och börja om hela mitt liv.

Shit. Det var inte meningen att skriva ett långt dystert inlägg. Hade egentligen bara sagt att ikväll ska jag tvinga undan de dåliga känslorna och bara ta kvällen som den kommer. Glad Valborg, alla ♥

She's a never-ever-will-be


Det har varit en bra dag. Ändå sitter jag här i ett ångesthål precis som alla andra fredagar, med endast en öl och en minttu-shot i systemet (kroppen, blodet, hjärnan) (alkoholmässigt). Middagen var väl klimax, I guess. Jag börjar bli van och snart dör jag.

I'm just a would've been, could've been,
Should've been, never was and never ever will be.

Kan inte vara kvar här

 
jag ville ut, träffa random folk, skratta, dansa hela natten
men jag är en bara ännu en ensam själ, osynlig för resten av världen
att dricka sig berusad i ett ensamt hörn var nog ändå alltid det rätta för mig

så ensam kan inte vara kvar här hej då fml

XVII:LVII

 
Jag hatar att drömmar ska påverka mitt liv så himla mycket. Speciellt då drömmen i sig var hatvärd. Jag hatar att det som försigår i mitt huvud om nätterna och mornarna kan förgöra en hel dag.

Ni vet hur man kan bli helt besatt och kär av en speciell person, exempelvis en kändis (vilket är tusen gånger bättre än någon man känner för det har en tendens att bli riktigt awkward) en hel dag efter att man drömt om personen ifråga, även om man i vanliga fall inte är ett dugg intresserad av hen. Som den gången jag drömde att jag var vän med Kenza för att jag var awesome och hade hjälpt henne med något. Hade problem att läsa hennes blogg hela dagen därpå eftersom jag var förföljd av känslan att vi känt varandra, men nu inte gjorde det längre. Det är rätt okej då det händer. Men idag är det inte så.

Det var en dröm i en dröm och jag blev så jäkla arg och skrek ut mitt hat över att det bara skett i mitt medvetslösa undermedvetna. Bara för att det äntligen, till slut hade löst sig. Sedan vaknade jag på riktigt, vilket jag inte riktigt var redo för. Låt oss sova bort dagen, tack. Jag erkänner att i mitt vakna tillstånd kanske det inte var det mest realistiska. Liksom, så enkelt är det kanske inte att sluta fred med sin fiende, och sedan få praktik på SVT, men ändå, det är inte heeeeeelt omöjligt. Faktum är att jag kan skita i den sista delen, jag kände mig bara så himla lättad över att det äntligen var över, att jag därefter kunde släppa mitt hat. Det som är jobbigast egentligen är att det här inte kan släppa taget om mig, efter all denna tid. Att det är tvunget att hemsöka mig då jag sover, trots att jag inte längre låter det förstöra min vakna tid som för ett år sedan. Det är ett nytt år nu, snälla försvinn.

Det är inte många timmar kvar av idag, men det är timmar som kommer vara jobbiga.
Jag hatar att drömmar ska påverka mitt liv så himla mycket.

Död

"Jag orkar inte mer"
Hur många gånger har man inte hört sig själv säga den meningen?
Ändå så fortsätter kroppen att vara vid liv.

Idag längtar jag efter känslan av att inte känna alls.
idag hade jag lika gärna kunnat vara död.

♦ ♦ ♦

Alltså seriöst. Jag pallar inte. Jag förstår ingenting. Miljoner tårar. Ögonlocken bränner. Känslorna. Försvinn. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill bara kunna visa er mina jävla naglar, vara kreativ och ha mina små dippar ibland men kunna få något fint ut av det och bara vara normal. Det känns som att det aldrig kommer att bli bättre. Jag vill gömma mig, men samtidigt orkar jag inte det mer. Hallå världen, det finns faktiskt folk som mår dåligt, man får må dåligt. Det är inte så att man bestämmer sig för det, ba "Ja, hej, nu ska jag må skit resten av mitt liv, ja, vad kul". Lika lite går det att bara bestämma att man ska må bra och så är alla problem ur värdlen. Just nu känns det som om jag kanar nerför en blixthal spiral och det går liksom inte att ta sig upp. Det finns bara en väg, och det är ner, ner, ner.
Och bara för att jag kan blogga om glittriga nagellack en dag betyder det inte att allt är bra. Det distraherar mig bara från att inse hur jävla värdelöst mitt liv är. Och bara för att jag (och många andra) skriver om mitt skitmående påbloggen betyder det inte att man är en attentionwhore som bara söker bekreftelse. Nej. NEJ. Vi måste få finnas, det här är faktiskt vår verklighet. Jag är inte ute efter sympati, jag är inte ute efter någonting. Jag orkar bara inte sitta och hålla allt inne. Jag orkar inte låtsas. Jag orkar inte ens le. Jag orkar inte göra någonting.

Alltså nej. Vad är det för fel på mig?
Kan någon bara tala om det för mig så att något kan bli bra någon gång.
Vill mest bara att den här dagen ska ta slut. Vet dock inte om jag orkar vakna upp imorgon.

Hittade en lista i min dagbok

 
18 mars 2013.

Jag vill ha
tillbaka mitt liv samt en bra sångröst.
Jag lyssnar mest på http://open.spotify.com/user/wekilledkenny/playlist/55iakv67SOVWHaeChd9hWW. Because fuck you that’s why.
Jag pratar när jag känner för det.
Jag gillar inte ost.
Jag avskyr när folk snackar om sånt de inte har någon aning om.
Jag är förlorad.
Jag gillar att havets färg är blå.
Jag kommer alltid att lida av undiagnosed bipolar disorder.
Jag är hemligt förälskad i Sam, och har varit det sedan vårterminen i sjuan. Men då trodde jag att han hette något annat. Kan du inte bara finnas.
Sist jag grät var igår medan Kim och jag gjorde middag. De var nära i morse på bussen med. Jag hatar mitt liv.
Min mobiltelefon är dålig men tar hyffsade bilder.
Innan jag går och lägger mig tänker jag för mycket, gråter en skvätt och hoppas att jag aldrig kommer att vakna mer, fast om jag gör det ändå så ska det vara som någon annan.
När jag vaknar på morgonen undrar jag varför jag fortfarande lever.
Idag har jag åkt buss, flyttat sängen, dammsugit, suttit på golvet, sett på Skins samt känt mig hopplös.
Just nu tänker jag på att allt är fel.
I kväll ska jag ändra det förflutna.
I morgon kommer jag inte göra ett skit.
Jag hoppas att jag vågar.

Deprimerande men lite fint. Kanske borde göra den igen, imorgon. Förhoppningsvis blir 2014-versionen inte lika melankolisk.

Kraa-kraaaaaa


Lord James spanar på skator. Se men inte röra. Det är mig en fin katt.

Paranteser.
Dagen inleddes med solsken men slutade i åskmoln och tusen droppar av vått.

Tidigare inlägg Nyare inlägg