I'm crying behind his back. Every day, I'm crying behind his back.

Drömde att jag blivit slungad tillbaka i tiden. Det var en halvt lucid dröm, för jag fattade att det inte kunde vara på riktigt. Det var 2010. Jag såg mig själv i spegeln. Nästan inget smink, inga piercingar. Naket. Precis som då. Jag gick genom skolkorridoren på estet. Sedan satt jag i en bil utan bromsfunktion och fick panik över att inte kunna stanna. I nästa stund vandrade jag omkring i Sydney med Twiggy som började bråka med ett butiksbiträde i en cool butik.
Någon drömtydare som vill ge sig på detta?

Det snöade då jag vaknade. Wohooo. Valborg idag dårå. Är inte alls lika pepp som jag får det att låta. Jag hatar egentligen högtider. Alla utom julen. Anledningen är för att jag varje morgon vaknar upp med en jobbig panikkänsla över att idag, idag måste någonting roligt ske. Är det helg eller högtid blir den känslan ännu större. Och händer inget blir jag helt överdrivet nere och får ångest över hela livet. Att jag typ desperat måste be folk att umgås med mig gör inte något bättre. Det är inte ens kul att försöka styra upp något med gamla Kick Ass Gang-vännerna (vackert namn, I know) längre, för alla vekar vara upptagna med sina egna liv nu. Jag har ju alltid Kim, men han är inte som jag. Han trivs med att ta det lugnt, att sitta och spela Leuge of Legends en hel dag och sedan kolla på film. Jag blir bara galen. Jag känner mig ensam och det känns som att ingen i hela världen tycker om mig. Bara Kim. Hur skaffar man vänner? Kan man köpa dem på Ebay? Är jag verkligen så jobbig att ingen vill ha mig? Tråkig? Värdelös? Dryg?

Eftersom det är Valborg idag och att jag drömde om 2010 blir jag påmind över hur jag blev tvingad till att spendera sista april det året själv. Jag var då 17 år. Två av mina vänner skulle på fest, hos min nuvarande pojkvän ironiskt nog, och jag var uppenbarligen inte inbjuden (hallå, pratade hela dagen i skolan om att jag inte hade något att göra men hemskt gärna ville). Jag frågade en tredje vän om hon ville hitta på något, men hon låtsades inte höra och dissmissade mig sedan via sms. En fjärde tror jag var på annan ort. Och mer än fyra vänner hade jag inte.
Jag vet att jag inte borde vara ledsen över detta fortfarande. The past is in the past, osv. Men hur lätt är det om inget är bättre nu? Jag hade inga vänner i högstadiet förutom två kusiner och min bror, typ. I gymnasiet blev det sakta men säkert bättre, sedan tog jag studenten och så gick det utför igen. Förutom att Twiggy hittade mig. Jag vet, ingen vill ha en whiny little bitch, som hänger ut kompisar på sin blogg såhär (men nästan ingen läser min blogg ändå, de flesta kollar bara på bilderna, antar jag med kommentarerna som utgångspunkt). Jag är bara så jäkla less. Vill fly staden och börja om hela mitt liv.

Shit. Det var inte meningen att skriva ett långt dystert inlägg. Hade egentligen bara sagt att ikväll ska jag tvinga undan de dåliga känslorna och bara ta kvällen som den kommer. Glad Valborg, alla ♥

Det har varit en bra dag. Ändå sitter jag här i ett ångesthål precis som alla andra fredagar, med endast en öl och en minttu-shot i systemet (kroppen, blodet, hjärnan) (alkoholmässigt). Middagen var väl klimax, I guess. Jag börjar bli van och snart dör jag.

I'm just a would've been, could've been,
Should've been, never was and never ever will be.

jag ville ut, träffa random folk, skratta, dansa hela natten
men jag är en bara ännu en ensam själ, osynlig för resten av världen
att dricka sig berusad i ett ensamt hörn var nog ändå alltid det rätta för mig

så ensam kan inte vara kvar här hej då fml

Jag hatar att drömmar ska påverka mitt liv så himla mycket. Speciellt då drömmen i sig var hatvärd. Jag hatar att det som försigår i mitt huvud om nätterna och mornarna kan förgöra en hel dag.

Ni vet hur man kan bli helt besatt och kär av en speciell person, exempelvis en kändis (vilket är tusen gånger bättre än någon man känner för det har en tendens att bli riktigt awkward) en hel dag efter att man drömt om personen ifråga, även om man i vanliga fall inte är ett dugg intresserad av hen. Som den gången jag drömde att jag var vän med Kenza för att jag var awesome och hade hjälpt henne med något. Hade problem att läsa hennes blogg hela dagen därpå eftersom jag var förföljd av känslan att vi känt varandra, men nu inte gjorde det längre. Det är rätt okej då det händer. Men idag är det inte så.

Det var en dröm i en dröm och jag blev så jäkla arg och skrek ut mitt hat över att det bara skett i mitt medvetslösa undermedvetna. Bara för att det äntligen, till slut hade löst sig. Sedan vaknade jag på riktigt, vilket jag inte riktigt var redo för. Låt oss sova bort dagen, tack. Jag erkänner att i mitt vakna tillstånd kanske det inte var det mest realistiska. Liksom, så enkelt är det kanske inte att sluta fred med sin fiende, och sedan få praktik på SVT, men ändå, det är inte heeeeeelt omöjligt. Faktum är att jag kan skita i den sista delen, jag kände mig bara så himla lättad över att det äntligen var över, att jag därefter kunde släppa mitt hat. Det som är jobbigast egentligen är att det här inte kan släppa taget om mig, efter all denna tid. Att det är tvunget att hemsöka mig då jag sover, trots att jag inte längre låter det förstöra min vakna tid som för ett år sedan. Det är ett nytt år nu, snälla försvinn.

Det är inte många timmar kvar av idag, men det är timmar som kommer vara jobbiga.
Jag hatar att drömmar ska påverka mitt liv så himla mycket.

"Jag orkar inte mer"
Hur många gånger har man inte hört sig själv säga den meningen?
Ändå så fortsätter kroppen att vara vid liv.

Idag längtar jag efter känslan av att inte känna alls.
idag hade jag lika gärna kunnat vara död.

♦ ♦ ♦

Alltså seriöst. Jag pallar inte. Jag förstår ingenting. Miljoner tårar. Ögonlocken bränner. Känslorna. Försvinn. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill bara kunna visa er mina jävla naglar, vara kreativ och ha mina små dippar ibland men kunna få något fint ut av det och bara vara normal. Det känns som att det aldrig kommer att bli bättre. Jag vill gömma mig, men samtidigt orkar jag inte det mer. Hallå världen, det finns faktiskt folk som mår dåligt, man får må dåligt. Det är inte så att man bestämmer sig för det, ba "Ja, hej, nu ska jag må skit resten av mitt liv, ja, vad kul". Lika lite går det att bara bestämma att man ska må bra och så är alla problem ur värdlen. Just nu känns det som om jag kanar nerför en blixthal spiral och det går liksom inte att ta sig upp. Det finns bara en väg, och det är ner, ner, ner.
Och bara för att jag kan blogga om glittriga nagellack en dag betyder det inte att allt är bra. Det distraherar mig bara från att inse hur jävla värdelöst mitt liv är. Och bara för att jag (och många andra) skriver om mitt skitmående påbloggen betyder det inte att man är en attentionwhore som bara söker bekreftelse. Nej. NEJ. Vi måste få finnas, det här är faktiskt vår verklighet. Jag är inte ute efter sympati, jag är inte ute efter någonting. Jag orkar bara inte sitta och hålla allt inne. Jag orkar inte låtsas. Jag orkar inte ens le. Jag orkar inte göra någonting.

Alltså nej. Vad är det för fel på mig?
Kan någon bara tala om det för mig så att något kan bli bra någon gång.
Vill mest bara att den här dagen ska ta slut. Vet dock inte om jag orkar vakna upp imorgon.

18 mars 2013.

Jag vill ha tillbaka mitt liv samt en bra sångröst.
Jag lyssnar mest på http://open.spotify.com/user/wekilledkenny/playlist/55iakv67SOVWHaeChd9hWW. Because fuck you that’s why.
Jag pratar när jag känner för det.
Jag gillar inte ost.
Jag avskyr när folk snackar om sånt de inte har någon aning om.
Jag är förlorad.
Jag gillar att havets färg är blå.
Jag kommer alltid att lida av undiagnosed bipolar disorder.
Jag är hemligt förälskad i Sam, och har varit det sedan vårterminen i sjuan. Men då trodde jag att han hette något annat. Kan du inte bara finnas.
Sist jag grät var igår medan Kim och jag gjorde middag. De var nära i morse på bussen med. Jag hatar mitt liv.
Min mobiltelefon är dålig men tar hyffsade bilder.
Innan jag går och lägger mig tänker jag för mycket, gråter en skvätt och hoppas att jag aldrig kommer att vakna mer, fast om jag gör det ändå så ska det vara som någon annan.
När jag vaknar på morgonen undrar jag varför jag fortfarande lever.
Idag har jag åkt buss, flyttat sängen, dammsugit, suttit på golvet, sett på Skins samt känt mig hopplös.
Just nu tänker jag på att allt är fel.
I kväll ska jag ändra det förflutna.
I morgon kommer jag inte göra ett skit.
Jag hoppas att jag vågar.

Deprimerande men lite fint. Kanske borde göra den igen, imorgon. Förhoppningsvis blir 2014-versionen inte lika melankolisk.

Lord James spanar på skator. Se men inte röra. Det är mig en fin katt.

Paranteser.
Dagen inleddes med solsken men slutade i åskmoln och tusen droppar av vått.

You know, sometimes love comes naturally, and sometimes it doesn't come at all.

There will always be downfalls.
Tonight was a downfall.

Inget mer.

PS. Bli aldrig som jag.

Idag sov jag bort halva dagen. Vaknade kvart i sju då Kim drog till jobbet, och trots att jag inte kunde somna om låg jag kvar. Låg kvar tills jag blev trött så att jag kunde sova bort halva dagen. Värt

Min psykolog tycker att jag borde ta tag i att göra något jag tycker är kul. Något jag vill göra, men inte orkat. Sådant som kan få mig att må bra. Och sedan kan jag satsa på jobb eller utbildning.
Det låter vettigt.

Förut promenerade jag mycket. I början av förra året rann det ut i sanden. Mina promenader brukade få mig att må bättre. De var snälla mot mig. Lättande.
Nuförtiden känner jag inte för det. Jag vågar inte. Jag är rädd. Jag vågar inte lämna mig själv med mina tankar. Är rädd att jag kommer stå där med mina tysta skrik och panikfyllda tårar. Det har liksom hänt. Jag brukar försöka tvinga mig själv att tänka på något bra. Hittar på andra verkligheter, en värld jag är gud över. Men det brukar ändå sluta i helvetet i alla fall. Det brukar alltid sluta i mörka rum.
Inte ens musik hjälper. Bara krogen-musik och låtar jag kan texten till funkar. Jag måste kunna hela texten. Missar jag ett ord svävar mina tankar bort mot förbjudna platser. Och ni ska veta att jag är sämst på att få in låttexter om jag inte suttit med låten på Musixmatch tiotals gånger.

Därför är det kört.

Kan inte promenera med mina vänner heller. Jobb och plugg och jobb och plugg och en skvätt anti-träning. Är för asocial för att hitta någon främlig. Och främlingar som inte bryter isen med hej-vad-gör-du-om-dagarna-plugg-eller-jobb-och-vart-vill-du-i-framtiden existerar väl inte. Man ba "I nuläget håller jag på att utbilda mig till fjärilskidnappare, tror verkligen att det är en resurs som kommer behövas mycket i framtiden. Skadedjur och allt det där".
Fuck. Jag. Orkar. Inte.

MVH ja-e-int-bitter och imorgon-ska-jag-blogga-om-mitt-nya-nagellack

Allt du någonsin sagt borde jag gömma djupt ner i en låda
Det är svårt, då allt du någonsin sagt hänger som tunga julgranskulor högt upp i en trädkrona
För högt för att nå
Den trädkronan är mitt minne och kulorna är inte vackra
De hänger där fula och tynger mina steg
Du gav dem till mig, och nu kan du aldrig ta dem tillbaka
Och när du sover ligger jag vaken bredvid dig på knivarna som är allt du någonsin sagt

Du kunde ha räddat mig


Hm. Blev det rätt nu? Fick jag fram det jag kände?
Inte lika fint och kortfattat som min hjärna först tänkte. Dumma glömska.

Dagarna försvinner, men tiden går så sakta.
Allt som inte hände igår känns som en livstid sedan.
Imorgon är jag för ung, men idag för gammal.

Nu är det bara timmar kvar av år tvåtusentretton. Det är dagen jag haft ångest för ända sedan i november. Har nog inte velat tänka på den alls egentligen, inte någonsin, never ever, aldrig. Det beror nog mest på att inte vilja ta sig framåt mer än själva Nyårsafton. Varje dag som går, varje timme, varje minut, är ännu en dag längre från det som varit. "Men din lilla idiot, det är väl bra, det förflutna är ju det vi vill skiljas från!". Jaja. Hur som helst är idag för 356 dagar sedan dagen då demonen satte rot i mig och sakta raderade allt jag en gång var genom att så hat och äckel i varje tanke. Därför ångest.

Men jag har överlevt djävulens år. Jag har gjort det. Jag. Trots att jag legat och fällt tårar över min existens gång på gång, haft ångest över att det faktiskt finns en framtid, fått panik över att jag måste fortsätta finnas. Trots allt det. Jag vill säga att Pojken med stort P hjälpt mig, men jag kan inte. Det som är förstört är förstört och kommer aldrig att gå att fixa. Den jag en gång var kommer aldrig tillbaka. Det är det enda jag kan vara tacksam över mitt bland allt hat. Att hon är borta för alltid. Jag hatar dig.

Idag är jag inte hemma. Jag är i Skellefteå hos min bästa vän och det känns faktiskt okej. Skitbra faktiskt. Fuck Nyår fast fira ändå. Ska se på feta fyrverkerier och skräckfilm. Äta taco och dricka Bacardi Breezer och alkoholfri skumpa.

Ser fram emot att öppna min fina ♥ burk ♥ då jag kommer hem.

Det var sent igårkväll. Det var därför jag fick det på sms. Att min farfar dött. Han blev 91 år. Fattade aldrig riktigt hur sjuk han var, förrän möjligtvis i måndagskväll då mamma ringde. Förmodligen inte ens då. Trodde i alla fall inte att det skulle gå så fort, att han skulle få leva året ut. Sista gången jag träffade honom var för ett år sedan. Det känns konstigt att det var så längesedan, och att det nu aldrig kommer ske igen.

 

Han fick i alla fall leva ett långt liv ♥

Julens månad är här. December och myshögtiden. Jag brukar älska julen. Längta hela november och halva oktober. Men i år... I år... Kanske ger den mig hopp ändå. Det jag bävar över sker då julen är över. Nyår.

28 dagar kvar. Till att börja med vill jag inte ens att det ska bli ett nytt år. Faktumet att det just nu är december ger mig ångest. Jag vill stanna tiden, eller ännu hellre spola tillbaka den. Jag vill kräkas på allt som har med nyår att göra. Värdelösa dag. Inte för att nyår någonsin varit särskilt speciellt för mig, det försvann för länge sedan. 2009 hände inget. 2010 var skittråkigt. 2011 var faktiskt kul. 2012 förstörde mig. Förra nyår. Roten till allt.

 

Varför har allt stått still i år? Varför har jag inte försökt? Varför försvann min vilja och alla mina drömmar? Varför har jag varit den sämsta flickvännen man kan ha? Varför har jag gråtit mig till sömns och skurit mina armar blodiga? Varför flydde jag till England ensammen? Varför har jag slagits och sårat och varit otrogen och lekt hora och längtat efter helgerna bara för att helg betyder alkohol?

För att nyår 2012 skapade ett monster av mig. Det tog så lång tid för dig att fatta, men bara några veckor för mig. Mitt gamla jag är borta för alltid. Kanske var jag redan på väg, min bägare var redan fylld till kanten. Nyår 2012 fick det inte plats mer. Droppe efter droppe. Det rann över. Jag drunknade i mig själv och demonerna tog över.
Jag fylldes ett hat som raderade allt mitt hopp, tills ingenting kändes verkligt längre.

Du dödade mig.

Update 2019: Jag har tagit bort det ursprungliga inlägget. Det jag skrev var nog ganska harmless, men det har gnagt i mig ett bra tag. Bilderna föreställer mig i april 2013. Wow, tänker jag. "Vad fin och smal jag var då". Men vet ni vad, jag mådde skit. I was at my lowest point in life. Det är sanningen, och jag måste komma ihåg det. Jag väger mer nu, men jag är bra mycket lyckligare.

 

 

Kvällarna. Jag vill sova, men jag fruktar att gå och lägga mig. Det är väntan. Och flykten från allt jag inte vill minnas men som kommer krypandes ändå. Men i natt grät jag mig i alla fall inte till sömns.
Mornarna. Då jag blir lämnad ensam inför ännu en värdelös dag. Det finns inget att hämta här. Sov mer, fly till det ställe som inte finns men ändå är så mycket bättre än verkligheten. Bara för att bli lämnad med ångest då drömlandet vägrar att finnas mer.

Nej. Jag vet faktiskt inte vad som är värst.

Men era kommentarer är i alla fall fina. Jag försöker inte ens. Ni är här för att ni vill vara här, och det är jag tacksam över.