Att köpa hus
Är så himla taggad på att skriva om vårt hus! Ahhhhhhhhh! So let's take it from the top...
Det var 2016, det var vår. Sedan är det lite oklart. Enligt mig var det Kim som började snacka om att han ville ha hus, men enligt honom var det jag. Hur som helst är vi båda uppväxta i hus, och efter tre år i lägenhet började vi sakna huslivet, speciellt då vi fått barn.
Jag började kika mer och mer på Hemnet, och någon kväll här och där åkte vi ut i natten för att lokalisera de intressanta hus som var till salu.
"Men varför går vi inte på visning?! Det är jättekul!", sa jag som om jag hade stor erfarenhet inom ämnet (jag hade varit på ca tre visningar med mina föräldrar med ca sju års mellanrum).
"Hur kul är det att gå på visning om vi inte kan* köpa huset?"
*Att-köpa-hus för dummies: Lånelöfte från banken krävs för att kunna lägga bud på en bostad.
Okej, bered er på mitt längsta inlägg någonsin! #sorrynotsorry
ATT KÖPA HUS
1. Skaffa lånelöfte. Detta gjorde vi i september förra året. Ett lånelöfte är det maxbelopp banken kan låna ut, så redan där kan man börja sålla bort alla hus som är dyrare än ens lånelöfte. Med mitt deltidsjobb på Burger King och Kims bara-lite-bättre-lön hamnade lånelöftet inte jättehögt. Som tur är Örnsköldsvik en stad där man faktiskt kan hitta helt okej hus under miljonen.
2. Välja område. Både Kim och jag var eniga om att välja en ort med 5-10 minuters bilfärd in till stan (Jag är uppväxt ca 18 km från Örnsköldsvik, and I grew sick of it).
3. Skanna Hemnet. Gör det fortfarande. För det är kul. No further comments.
4. Gå på visning. Äntligen! Vi var på tre visningar innan vi hittade rätt i och med den fjärde visningen. Vi lade faktiskt bud på det första huset, men var tvungna att lägga oss, och med facit i hand är jag faktiskt glad över det. För det huset vi väl kom att köpa är så mycket bättre.
Det är ett gammalt 40-talshus, som av Hemnet-bilderna att döma inte såg mycket ut till världen (och med tanke på det låga priset var det förmodligen inte det heller). Men jag såg potential (och det billiga priset). Lagom stort och en planlösning med möjlighet för förändring.
När jag tittar på hus blir jag oerhört förödmjukad om det inte finns någon planritning. Liksom, hur ska jag då veta om det ens är värt att gå på visning? Hur ska jag då kunna riva och bygga väggar i hjärnkontoret? För mig är det nästan ett krav att det ska gå att öppna upp mellan kök och vardagsrum, åtminstone någorlunda. Har hellre ett litet hus som känns rymligt än ett stort med många rum, och att öppna upp mellan kök och vardagsrum blir därför ett krav för att uppnå den känslan. Enligt mig då, haha.
Något som också kan vara intressant att titta på är sånt som är oerhört kostsamt att fixa, och samtidigt en tråkig utgift. Like, it's there, but you can't see it. Som att byta fönster, eller värme, eller dränera.
Och detta hus har 1. Treglasfönster (dock ej i källaren), 2. Fjärrvärme (hade aldrig pallat strula med pellets), 3. En till mestadels renoverad källare (pga översvämning). Och trots att det i övrigt knappt blivit rört sedan det byggdes ut på 60-talet är köket ändå relativt fräscht (aldrig mer 60-talsstomme) och gården är lagom stor (och huserar både äppelträd, rabarber, vinbär och hallon).
Minus: Ingen altan / uteplats, icke dränerat (men då slipper den obefintliga altanen rivas då det väl sker), garaget är snarare ett skjul som rymmer noll bilar, och badrummet är knappt rört sedan 60-talet (men det betyder att jag får renovera det själv, wooooh, mvh En blivande plattsättare).
Kim däremot, han avfärdade huset på en millisekund. Till slut lyckades jag i alla fall övertala honom till att gå på visning. Och det var på den jag lyckades vinna honom över. Lite i taget. Det var svårt för honom att bortse från avsaknaden av garage och altan.
5. Lägga bud. Vi ville känna efter lite, så vi bokade in en andra visning innan vi lade bud. Samma dag hade de sänkt priset med 100k (så oattraktivt var det alltså, haha). Vi ba, VI KÖR! Och eftersom ingen annan var intresserad fick vi det.
6. Skriva kontrakt. Nu var det nästan november. Och detta var det mest formella jag gjort i hela mitt liv. Men det var intressant att prata med säljaren. Det var ett dödsbo så ett av barnen höll i försäljningen, och de hade bott där sedan 50-talet, med bara en tidigare ägare.
Sedan kan det ju vara värt att nämna att utöver huspriset tillkommer dessa fina kostnader: Pantbrev och lagfart. Ord som är som hämtade ur Monopol. Det tog typ tre veckor innan jag fattade vad pantbrev var. Lagfart vet jag fortfarande inte vad det är, jag vet bara att det känns som att lägga pengar på luft.
7. Flytta in. Den 15 december 2016 stod vi som ägare till vårt nya hus. Då hade vi 1,5 månad kvar att bo i vår lägenhet, och vi hade en del att göra innan dess. Väggar skulle rivas och andra väggar målas, dörrar skulle tas bort, och golv skulle läggas. Som tur var har Kim en enormt hjälpsam familj som satte händerna i vårt hus så fort de fick chansen. Kim och jag hade liksom ingen tid då vi jobbade om varandra hela tiden. Mycket kvällar. Och vi ville hemskt gärna slippa bo i renoveringskaos med en två-åring och två katter. Så ett stort tack till Kims familj för den fina hjälpen. Känner mig rätt sämst då jag endast kan ta cred för en av tre sovrumsväggar... Heh...
Den 11 januari sov vi första natten i vårt hus, och ända sedan dess har det verkligen känts som hemma, även under min och Kims paus (det var därför det var så svårt att flytta ut helt).
Nu är det bara det roliga kvar! Före- och efterbilder! Vet bara inte var jag ska börja...
Okej, bered er på mitt längsta inlägg någonsin! #sorrynotsorry
ATT KÖPA HUS
1. Skaffa lånelöfte. Detta gjorde vi i september förra året. Ett lånelöfte är det maxbelopp banken kan låna ut, så redan där kan man börja sålla bort alla hus som är dyrare än ens lånelöfte. Med mitt deltidsjobb på Burger King och Kims bara-lite-bättre-lön hamnade lånelöftet inte jättehögt. Som tur är Örnsköldsvik en stad där man faktiskt kan hitta helt okej hus under miljonen.
2. Välja område. Både Kim och jag var eniga om att välja en ort med 5-10 minuters bilfärd in till stan (Jag är uppväxt ca 18 km från Örnsköldsvik, and I grew sick of it).
3. Skanna Hemnet. Gör det fortfarande. För det är kul. No further comments.
4. Gå på visning. Äntligen! Vi var på tre visningar innan vi hittade rätt i och med den fjärde visningen. Vi lade faktiskt bud på det första huset, men var tvungna att lägga oss, och med facit i hand är jag faktiskt glad över det. För det huset vi väl kom att köpa är så mycket bättre.
Det är ett gammalt 40-talshus, som av Hemnet-bilderna att döma inte såg mycket ut till världen (och med tanke på det låga priset var det förmodligen inte det heller). Men jag såg potential (och det billiga priset). Lagom stort och en planlösning med möjlighet för förändring.
När jag tittar på hus blir jag oerhört förödmjukad om det inte finns någon planritning. Liksom, hur ska jag då veta om det ens är värt att gå på visning? Hur ska jag då kunna riva och bygga väggar i hjärnkontoret? För mig är det nästan ett krav att det ska gå att öppna upp mellan kök och vardagsrum, åtminstone någorlunda. Har hellre ett litet hus som känns rymligt än ett stort med många rum, och att öppna upp mellan kök och vardagsrum blir därför ett krav för att uppnå den känslan. Enligt mig då, haha.
Något som också kan vara intressant att titta på är sånt som är oerhört kostsamt att fixa, och samtidigt en tråkig utgift. Like, it's there, but you can't see it. Som att byta fönster, eller värme, eller dränera.
Och detta hus har 1. Treglasfönster (dock ej i källaren), 2. Fjärrvärme (hade aldrig pallat strula med pellets), 3. En till mestadels renoverad källare (pga översvämning). Och trots att det i övrigt knappt blivit rört sedan det byggdes ut på 60-talet är köket ändå relativt fräscht (aldrig mer 60-talsstomme) och gården är lagom stor (och huserar både äppelträd, rabarber, vinbär och hallon).
Kim däremot, han avfärdade huset på en millisekund. Till slut lyckades jag i alla fall övertala honom till att gå på visning. Och det var på den jag lyckades vinna honom över. Lite i taget. Det var svårt för honom att bortse från avsaknaden av garage och altan.
5. Lägga bud. Vi ville känna efter lite, så vi bokade in en andra visning innan vi lade bud. Samma dag hade de sänkt priset med 100k (så oattraktivt var det alltså, haha). Vi ba, VI KÖR! Och eftersom ingen annan var intresserad fick vi det.
6. Skriva kontrakt. Nu var det nästan november. Och detta var det mest formella jag gjort i hela mitt liv. Men det var intressant att prata med säljaren. Det var ett dödsbo så ett av barnen höll i försäljningen, och de hade bott där sedan 50-talet, med bara en tidigare ägare.
Sedan kan det ju vara värt att nämna att utöver huspriset tillkommer dessa fina kostnader: Pantbrev och lagfart. Ord som är som hämtade ur Monopol. Det tog typ tre veckor innan jag fattade vad pantbrev var. Lagfart vet jag fortfarande inte vad det är, jag vet bara att det känns som att lägga pengar på luft.
7. Flytta in. Den 15 december 2016 stod vi som ägare till vårt nya hus. Då hade vi 1,5 månad kvar att bo i vår lägenhet, och vi hade en del att göra innan dess. Väggar skulle rivas och andra väggar målas, dörrar skulle tas bort, och golv skulle läggas. Som tur var har Kim en enormt hjälpsam familj som satte händerna i vårt hus så fort de fick chansen. Kim och jag hade liksom ingen tid då vi jobbade om varandra hela tiden. Mycket kvällar. Och vi ville hemskt gärna slippa bo i renoveringskaos med en två-åring och två katter. Så ett stort tack till Kims familj för den fina hjälpen. Känner mig rätt sämst då jag endast kan ta cred för en av tre sovrumsväggar... Heh...
Den 11 januari sov vi första natten i vårt hus, och ända sedan dess har det verkligen känts som hemma, även under min och Kims paus (det var därför det var så svårt att flytta ut helt).
Nu är det bara det roliga kvar! Före- och efterbilder! Vet bara inte var jag ska börja...
Trackback
