Målade en tavla i våras. Målade över en mumin jag blev missnöjd med (ska nog göra ett nytt försök, men med hattifnattar). Nu hänger den ovanför vår soffa intill en specialbeställd poster med Twenty Øne Pilots-lyrics (klicka här för bättre bild).

Är så himla taggad på att skriva om vårt hus! Ahhhhhhhhh! So let's take it from the top...

Det var 2016, det var vår. Sedan är det lite oklart. Enligt mig var det Kim som började snacka om att han ville ha hus, men enligt honom var det jag. Hur som helst är vi båda uppväxta i hus, och efter tre år i lägenhet började vi sakna huslivet, speciellt då vi fått barn.
Jag började kika mer och mer på Hemnet, och någon kväll här och där åkte vi ut i natten för att lokalisera de intressanta hus som var till salu.

"Men varför går vi inte på visning?! Det är jättekul!", sa jag som om jag hade stor erfarenhet inom ämnet (jag hade varit på ca tre visningar med mina föräldrar med ca sju års mellanrum).
"Hur kul är det att gå på visning om vi inte kan* köpa huset?"

 

*Att-köpa-hus för dummies: Lånelöfte från banken krävs för att kunna lägga bud på en bostad.

Okej, bered er på mitt längsta inlägg någonsin! #sorrynotsorry


ATT KÖPA HUS

1. Skaffa lånelöfte. Detta gjorde vi i september förra året. Ett lånelöfte är det maxbelopp banken kan låna ut, så redan där kan man börja sålla bort alla hus som är dyrare än ens lånelöfte. Med mitt deltidsjobb på Burger King och Kims bara-lite-bättre-lön hamnade lånelöftet inte jättehögt. Som tur är Örnsköldsvik en stad där man faktiskt kan hitta helt okej hus under miljonen.

2. Välja område. Både Kim och jag var eniga om att välja en ort med 5-10 minuters bilfärd in till stan (Jag är uppväxt ca 18 km från Örnsköldsvik, and I grew sick of it).

3. Skanna Hemnet. Gör det fortfarande. För det är kul. No further comments.

4. Gå på visning. Äntligen! Vi var på tre visningar innan vi hittade rätt i och med den fjärde visningen. Vi lade faktiskt bud på det första huset, men var tvungna att lägga oss, och med facit i hand är jag faktiskt glad över det. För det huset vi väl kom att köpa är så mycket bättre.


Det är ett gammalt 40-talshus, som av Hemnet-bilderna att döma inte såg mycket ut till världen (och med tanke på det låga priset var det förmodligen inte det heller). Men jag såg potential (och det billiga priset). Lagom stort och en planlösning med möjlighet för förändring.

När jag tittar på hus blir jag oerhört förödmjukad om det inte finns någon planritning. Liksom, hur ska jag då veta om det ens är värt att gå på visning? Hur ska jag då kunna riva och bygga väggar i hjärnkontoret? För mig är det nästan ett krav att det ska gå att öppna upp mellan kök och vardagsrum, åtminstone någorlunda. Har hellre ett litet hus som känns rymligt än ett stort med många rum, och att öppna upp mellan kök och vardagsrum blir därför ett krav för att uppnå den känslan. Enligt mig då, haha.

Något som också kan vara intressant att titta på är sånt som är oerhört kostsamt att fixa, och samtidigt en tråkig utgift. Like, it's there, but you can't see it. Som att byta fönster, eller värme, eller dränera.
Och detta hus har 1. Treglasfönster (dock ej i källaren), 2. Fjärrvärme (hade aldrig pallat strula med pellets), 3. En till mestadels renoverad källare (pga översvämning). Och trots att det i övrigt knappt blivit rört sedan det byggdes ut på 60-talet är köket ändå relativt fräscht (aldrig mer 60-talsstomme) och gården är lagom stor (och huserar både äppelträd, rabarber, vinbär och hallon).

Minus: Ingen altan / uteplats, icke dränerat (men då slipper den obefintliga altanen rivas då det väl sker), garaget är snarare ett skjul som rymmer noll bilar, och badrummet är knappt rört sedan 60-talet (men det betyder att jag får renovera det själv, wooooh, mvh En blivande plattsättare).

Kim däremot, han avfärdade huset på en millisekund. Till slut lyckades jag i alla fall övertala honom till att gå på visning. Och det var på den jag lyckades vinna honom över. Lite i taget. Det var svårt för honom att bortse från avsaknaden av garage och altan.

5. Lägga bud. Vi ville känna efter lite, så vi bokade in en andra visning innan vi lade bud. Samma dag hade de sänkt priset med 100k (så oattraktivt var det alltså, haha). Vi ba, VI KÖR! Och eftersom ingen annan var intresserad fick vi det.

6. Skriva kontrakt. Nu var det nästan november. Och detta var det mest formella jag gjort i hela mitt liv. Men det var intressant att prata med säljaren. Det var ett dödsbo så ett av barnen höll i försäljningen, och de hade bott där sedan 50-talet, med bara en tidigare ägare.

Sedan kan det ju vara värt att nämna att utöver huspriset tillkommer dessa fina kostnader: Pantbrev och lagfart. Ord som är som hämtade ur Monopol. Det tog typ tre veckor innan jag fattade vad pantbrev var. Lagfart vet jag fortfarande inte vad det är, jag vet bara att det känns som att lägga pengar på luft.


Den 11 januari sov vi första natten i vårt hus, och ända sedan dess har det verkligen känts som hemma, även under min och Kims paus (det var därför det var så svårt att flytta ut helt).

Nu är det bara det roliga kvar! Före- och efterbilder! Vet bara inte var jag ska börja...

Jag brukar vara emot att ha bandprydda tröjor om jag inte gillar / lyssnar på bandet i fråga (like, vem skulle gå runt med en One Direction-tröja utan att gilla dem? Eller? Haha, I dunno), meeeeeeeeeen jag gjorde ett undantag. Danzig-tröjan var för fin för att låta bli. Istället är Danzig ett fint minne från Metaltown 2013. Kim och jag. Vi hoppade runt i publikhavet till deras spelning som om vi vore fulla, fast vi bara vara höga på livet och festivalglädjen. Det var underbart.

Detta var i juni och mitt hår var mellan färgningar, men fett coolt ändå.

Kim och jag. Det drog ett oväder över oss, och det var mitt fel. Jag gjorde slut. Tvåhundratrettiofem dagar senare känns det som att inget av det hände. Nästan.

Where do I even start?
Vrider tillbaka klockan. Ett år.

Hösten 2016. Vem är jag? Vad vill jag? Jag vill härifrån! Jag kan inte vara tillsammans med Kim resten av mitt liv. Monogamy is not my thing, right?
Vänta vem är det? Snygg-kille-på-jobbet. Najs.

Nevermind.

Julen kom. Flashback till när jag inte vågade prata med killarna jag gillade. Det var då. Nu kan jag.

Hej, snygg-kille-på-jobbet, let's be friends.


Tvåtusensjutton.

Jag fick känslor för en snygg (då) kille från Syrien. Jag valde att berätta allt för Kim. Lite i taget. Från början. Från höstens tankar. ”Jag tror jag vill ha ett öppet förhållande”. Och vinterns. ”Fast egentligen är det nog bara en annan jag vill ligga med just nu”.  

Först gick Kim sönder, och sedan slets jag itu. Du. Måste. Välja. En. En hel familj med en halv jag. Eller... Men... Jag vill inte ens ha en ny pojkvän! Eller? Tänk om jag inte vill välja, tänk om det inte går! Varför är det inte acceptabelt att ha känslor för fler än en person samtidigt?! Fast... Jag kanske inte ens är kär i Kim längre.
Allt var kaos. Flyttkaos. Känslokaos.

 

Jag valde familjen. Bröt med kollegan. Han från Syrien. A.
Samlade mina tankar ifred. En månad gick, men jag kom fortfarande fram till samma sak som i höstas. I need to be alone, I need to be free. Monogamy is not my thing.


1 mars. Jag gjorde slut. Anledningarna var många. Jag tar det sen.
Kim blev någon jag inte kände. En främling.

Jag flyttade delvis till mamma. Letade lägenhet. Bodde i huset mina veckor med Ivy tills Kim sa ifrån. "Jag tänker inte flytta mer". Var där ändå, när Kim var på jobbet.

Började träffa A igen. April kom. Jag slutade träffa A. Because of reasons.

 
Våren är en dimma. En avlägsen värld. Jag tänkte mycket. På vad jag ville, på vad jag inte ville. Jag ville aldrig förlora Kim som vän, men han klarade inte av den jag var / den jag blivit. Och tillslut vägde anledningarna att göra slut tyngre.

"Men... Egentligen behöver jag nog bara en paus"
Declined. "Din innebörd av en paus är inte densamma som min"
Okej, vi provar väl din version då. Paus = särbos.

 

Valborg. En jobbdag följd av middag med mamma. Inga planer. Frågade Kim om jag fick komma och vara närvarande vid Ivys första majbrasa. Det fick jag. Och sedan blev jag liksom kvar. Lite i taget. Och snart bodde jag inte längre hos mamma mer. But I was scared, oh, so scared.

Mustn’t get our feet wet, 'cause that leads to regret diving in too soon.

 

Vi funkar. Kim är min bästa vän och det närmaste jag kan komma en soulmate. Han har många brister jag stör mig på, och det är säkert ömsesidigt. Men han är inte bara min pojkvän och sambo, han är min familj. And family comes first.

Nu är det så att jag har gått exakt en månad på Movant i Umeå. Shit, vad tiden går, men jag har hunnit lära mig bra mycket på bara en månad.

Första veckan hade vi introduktion och teori i väntan på våra arbetskläder. Månadagen veckan därpå var det stålhätteskor på och direkt ut i verkstaden.

"Nu ska ni äntligen få börja spika och såga!"

Jag drabbades av akut semi-ångest. Redan? Måste vi verkligen? Det var ju ganska kul med teori ändå... JAG KAN INTE SÅGA!


Nä, jag kunde inte såga, men jag lärde mig. Och i slutet av dagen var jag klar med vår första praktiska uppgift (vi skulle kapa till fyra bitar, och de tre mindre skulle spikas fast - och såklart passa - på den längsta).

Nästa uppgift var att bygga en arbetsbock. Jag tror den tog två skoldagar för mig att göra. Det kändes kul att få bygga något som kommer att användas.


Sedan uppgraderade vi ytterligare och började bygga bjälklag (som är fästa på lastpallar för att enkelt kunna förflyttas). Det är alltså själva golvet i ett hus med träregelstomme. Fast vi fick göra bjälklag utan isolering och sånt där annat viktigt som egentligen behövs vid ett riktigt husbygge.


Innan första veckan var slut hann jag påbörja bygget av stolpverket - väggarna. Och bjälklaget hade fått sig ett golv av OSB.

Vecka två! Stolpverket är på plats! Strävor (för att allt ska hållas rakt) och ångspärr är på plats! Och så lite OSB-väggar på det. Och allt detta har vi varit tvugna att såga för hand. Snacka om drygt. Men snacka om att en blir proffs med fogsvansen (sågen).


Tisdag vecka tre satte jag upp gipsväggar och började spackla, men jag hann inte långt innan läraren K kom och parade ihop mig med G för en extrauppgift. But why? Why me? Segaste personen (jag) tillsammans med klassens snabbaste?!
Det visade sig att vi skulle planera och sedan bygga en förvaringsmöbel för våra hjälmar. Och det var kul. Problemlösning. Teamwork. Med ett toppenbra slutresultat.


Och nu kör jag solo igen. Håller på att spackla min vinkelvägg och medan det torkar sätter jag plattor på en annan vägg. Ah, det är så kul! Är så stolt över allt jag lärt mig under dessa veckor! Mina mål är att bli en handy man och få jobb som plattsättare, och det ser lovande ut om jag får säga det själv...

Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Ahhhh! Vet ni vilken serie som precis kommit tillbaka med en fjärde säsong?! Klart ni vet, det står ju i rubriken! How To Get Away With Murder! Andra avsnittet kom igår! Ahhhh!

How To Get Away With Murder hade premiär 2014 och hamnade direkt på min vill-se-lista. Men ni vet hur det är, så många serier, så lite tid. Men så en lördagskväll i juni dök serien upp bland många andra titlar på Netflix and I was like "Uhhhh okay, nu kör vi". OCH DET VAR SKITBRA! HOOKED AT FIRST SIGHT! TIPS TIPS TIPS! CLIFFHANGER I VARJE AVSNITT DVFlwrgalknbglökdsnjkö.

Handling i korthet: A group of ambitious law students and their brilliant criminal defense professor become involved in a twisted murder plot that promises to change the course of their lives.
iMDB-rating: 8,2 ← I mean, look at that!

Någon mer som ser How To Get Away With Murder?

Denna vecka alltså. Känns som att jag knappt varit hemma. Much plans, wow. Men jag visste att det skulle bli så, jag har hela tiden varit inställd på att min egentid (eller åtminstonde hemmatid) skulle minska drastiskt då jag började plugga (eftersom jag samtidigt både jobbar och är småbarnsmamma). Men hädanefter ska jag försöka undvika att planera in fler kvällsaktiviteter än en per vecka. Jag pallar inte det, haha.


Måndag. Ibland åker jag till min mamma för att låna hennes träningscykel. Tänkte åka hem och måla naglarna och färga håret direkt efter, men fick sitta där till halv tio för min brorsa behövde skjuts till Rececentrum. Går och lägger mig tio i vanliga fall, men färgade håret i alla fall. Var så himla less på mitt hår.


Tisdag. En kväll för ungefär en månad sedan tyckte jag att det verkade som en bra idé att vara med i en skådespelar-workshop. Har en filmmaking som intresse och regissör som drömjobb kan det ju vara bra tänkte jag. Öhhhhhhhhh. Har jag sagt att jag är diagnoserad av social fobi? Det var sjukt intressant, men mådde sjukt dåligt. Jag kan inte skådespela. Undrade mest vad i helsike jag gjorde där. Men så sitter man där och försöker spela skittaskig kompis medan Adam Pålsson (medverkat i bl.a. Torka aldrig tårar utan handskar (2012), Portkod 1525 (2014), I nöd och lust (2015)) coachar en till att framkalla jobbiga känslor en inte ens känner. Dog lite inombords.

Onsdag. Tjejkväll på stan! Ett årligt evenemang som anordnats i Örnsköldsviks stadskärna sedan... I don't even know. 2006 minst. Butikerna har öppet till 21 och allt kretsar kring shopping och köphets med diverse erbjudanden, men jag kan inte låta bli att tycka det är mysigt på något sätt. Inte trängseln och köphetsen, men höstnatten och att få se Örnsköldsviks annars så folktomma gator vid liv ända in på kvällen. Och är det något jag tänkt köpa i vilket fall kan jag lika gärna passa på då de har specialerbjudanden, för till skillnad från mitt 14- och 18-åriga jag har jag lärt mig att hantera pengar.

Torsdag. Träna och prismärka Ivys urväxta kläder inför Recycling mums. Kanske inte låter som så himla mycket, men det tog hela kvällen.


Fredag. Var så himla trött efter veckan som varit. Tidiga mornar och sena kvällar. En utekväll väntade. Rock On The Hill. Var så himla otaggad, haha #gammal.


Lördag. Förmiddagen: Recycling mums, en marknad med begagnade barnkläder mm. Fyndade extrakläder till Ivy och tjänade själv in en slant. En del kvarvarande kläder skänks dessutom till behövande i Ukraina. Bra grej.
Sedan hängde jag på Burger King resten av kvällen. För jag jobbar där. Jag jobbade.

Söndag. Dagen jag sett fram emot hela veckan. För att jag skulle få vara helt ledig. Inga planer. Meeeeeen sedan behövdes jag på jobbet, and I was like fine, om jag får börja 17:00 istället för 15:00. Fyra timmar, that I can manage. I mean, I need the money.