Looking for BMTH

Bild från Bråvalla 2014

Såååååå... Ville dubbelkolla texten till låten True Friends av Bring Me The Horizon. Var inte riktigt säker på en grej i refrängen, ni vet, så som det kan vara. Gjorde en snabb Googling och valde det andra förslaget. Tänkte att jag kunde läsa igenom verserna först av ren nyfikenhet (de har inte fastnat, k).
 
"You know the secrets I could never tell
And when I'm quiet you break through my shell
Don't feel the need to do a rebel yell
Cause you keep my feet on the ground"
 
Okeeeeeej... Visst.
 
"We sign our cards and letters BFF
You've got a million ways to make me laugh
You're lookin' out for me; you've got my back
It's so good to have you around"
 
Ehhhh.... Ofta den är så lame? Aja, nästa vers kanske makes more sense. 
 
"You don't get angry when I change the plans
Somehow you're never out of second chances
Won't say "I told you" when I'm wrong again
I'm so lucky that I've found..."
 
What the actual fuck? Aja, det är ändå refrängen jag är här för... let's see...
 
"A true friend
You're here till the end
You pull me aside
When something ain't right
Talk with me now and into the night
'Til it's alright again"
 
Nope! Nope! Something ain't right! Vad är detta? Måste ha tagit fel låt...
*scrollar upp*
Hannah Montana. 
Hannah Montana?!
Right... Hon har också en låt som heter True Friend... OMG.
Well, det förklarar saken.
*slår mig för pannan*

På tal om BMTH... JAG SKA PÅ KONSERT IKVÄLL! Om allt går som de ska... Är sjukt nojig över att biljetterna vi köpte (i andra hand) är ett con... because I trust no one in this world of print-yourself-tickets...

Ivy 4 månader

 
Ivy tycker om att sträcka på benen. Idag blir hon 4 månader. Så stor!

Bild: 28/10. Visst har hon en ball dress på sig. Den hade jag också när jag var bebis. The 90's vibes are strong with this one asså.

Bloggpaus. Typ.

Filten representerar min blogg
 
Så här är det... Känner jag en dag att jag inte har tid att blogga, att jag inte orkar eller inte har något att skriva om, då har jag inga problem med att bara skippa det. Men bara högst två gånger på en vecka. Och aldrig två dagar i rad (förutom den i söndags och måndags because #yolo #obsironicuse). "Bloggar imorgon istället" är okej, "Bloggar nästa vecka, eller typ kanske när jag känner för det nån gång i framtiden" är inte okej. Om jag inte bestämt mig i förväg vill säga. Like, "Hi, nu syns vi inte på ett tag ". För grejen är att jag inte kan låta bli att alltid känna för att blogga. För jag har motsatsen till idétorka. Allt jag vill skriva om kanske inte är så jätteviktigt, roligt över huvud taget eller det minsta inspirerande, men det är ändå nog för att jag ska vilja skriva ner det och publicera det för offentligheten. Och det är väl jättekul att känna sig bloggsugen varje dag, men det suger då jag inte hinner och då det finns så himla mycket annat jag också vill göra. Men allt det prioriterar jag bort eftersom jag alltid känner att jag vill blogga. När alla måsten för stunden är gjorda och jag får lite tid över blir det liksom "Ska bara blogga först", och när jag bloggat kommer nya måsten så hann jag inte med något annat. Yay! 

Just nu skulle jag verkligen behöva känna att jag inte vill blogga, eller att jag inte har något att blogga om. Men eftersom jag inte gör det får jag tvinga mig själv att känna så. Därför tar jag en bloggpaus. Typ. För jag råkade skriva två tidsinställda inlägg till helgen. Ooops. Men sedan tänkte jag försvinna från bloggosfären. Nästan. För jag tänkte den närmsta månaden minska antalet inlägg till ett i veckan. Eller rättare sagt: Den närmsta månaden hade jag inte tänkt blogga alls, men om jag verkligen känner behovet kommer jag låta mig själv göra ett undantag, men högst en gång i veckan. Förhoppningsvis lan jag hålla mig... Hehe... Jag väljer att kalla det bloggpaus i alla fall.
 
Så vi hörs då vi hörs! 
 
PS. Är på väg till Stockholm med Kim, Ivy och mamma i detta nu. Kul! Kommer jag blogga om det? Ingen vet. Muhahaha!

Hej då brorsan


Vi bor i ett kaos just nu. Anledning: Vi, eller Övikshem snarare, håller på att tapetsera om här, i alla rum utom kök och vardagsrum. Det betyder att Stefan, min lillebror som bott i vårt extrarum sedan juni, har fått flytta tillbaka till mamma. Och det verkar inte som att han kommer tillbaka. Om det är sant är ingen är gladare än jag. Haha, skoja ba. Kanske. Eventuellt. Förmodligen inte.

Så jag tänkte så här: Utvärdering!
 
I'm not gonna lie, det har varit lite som att vara mamma till en tonåring. Nu vet jag inte exakt hur det är att vara mamma till en tonåring, men jag tycker ändå att det är en värdig liknelse. Bara det att min brorsa inte är en dryg tonåring, utan snarare räknas som en vuxen man. För han är 20.
Jag har lärt mig en sak av att han har bott här, och det är att uttrycket "Känn dig som hemma" inte existerar här. Inte längre. Här råder diktatur och jag är den som bestämmer. Vi kom inte överens om att städhjälp skulle ingå i hyran. Hallå, jag har nog med mitt eget. God lord. Jag har en bebis att ta hand om, give me a break.

Men alltså, han har fått ett eget rum, fri tillgång till toalettpapper, tvättmedel, tvättmaskin, el, internet, typ en egen toalett och delvis mat. I utbyte mot städa-the-fuck-bort-efter-dig (samt 2k i månaden). Istället fick vi (mest jag):
• Halvdan diskning (det är inte kul att diska, men det är ännu tråkigare att behöva diska om hälften pga av slarvig).
• "Finns det mat eller?" (kan nog räkna på händerna de gånger han hjälpte till med maten, varav noll gånger med eget initiativ, förutom då han skulle göra mat till sig själv).
• En nersmulad köksbänk (hataaaaaaaaaaar att mötas av en smulig köksbänk på morgonen när jag ska fixa frukost, hataaaaaaaaaaar).
• Har-ni-precis-dammsugit-bra-då-går-jag-in-med-skorna (the tacksamhet is enorm).
• Power King-tjuv ("men jag betalade en tia en gång").
• Den värsta sortens procrastinator (fattar verkligen inte hur svårt det är att ta bort efter sig direkt... det är mitt bästa ha-ordning-tips... vänta inte, gör det nu! det sparar tid, man slipper tänka på det mer, och man får mer tid till att göra nåt kul! yay! och det blir rent! och jag blir glad! win fucking win!).
• Tomma mjölkpaket på diskbänken (är det svårt att vika ihop det också? är det svårt att fullfölja återvinningen och ta bort förpackningarna du använt sen? det var inte återvinningsälvan som kom och tog bort allt, det var jag för tydligen är jag den enda som kan ta bort efter mig).
• Vårt första klagomål från grannar (varför spela trummor klockan 18 på kvällen då man kan vänta till midnatt?).
• Dålig energi (det är sjukt utmattande att behöva gå runt och störa sig på andras skit samtidigt som man ska ta hand om sitt eget).
Och... Ja... Det finns säkert mer...

Medan han bott här har jag känt mig som en sån där tråkig mamma som bara tjatar. Efter att ni läst listan ovan tänker ni nog likadant om mig. Ändå har jag bara sagt till då jag verkligen fått nog. En av tio gånger liksom. Högst. "Ida ba tjatar". Well, fuck you then! Du kan få sova i en buske om du vill. Ygfueyfbgrl. Men ändå, om man är skillad nog att ha en anställning borde man väl ändå klara av att torka en köksbänk? Eller? Jag hatar oordning. Hatar. Tål inte. Ordning och reda ger mig frid i själen. Det är vackert. Avslappnande. Så förstår ni vad motsatsen gör med mig? Kaos är mitt värsta störningsmoment. Min hjärna funkar inte som den ska för allt jag kan fokusera på är oredan. Den största anledningen till varför jag fått diagnosen ADD är för att jag har extremt lätt för att bli distraherad, och kaos distraherar mig. Är det stökigt kan jag inte stänga det ute. Man kan kanske tycka att jag borde chilla, sluta vara så himla pedantisk, but I can't, okay? Jag gillar då det är fint och städat och då allt är där det ska vara. Frid i själen, remember? Jag tänker inte be om ursäkt över det. Vägrar. Ygoiusfhgiseuhg.

Puh. Så. Nu har jag fått ventilera. I'm gonna breathe now. NOT! Gaaaahahhhahahah! Feel the rage!

Haha. Ingen kommer våga hälsa på mig nu. Får isolera mig. Kapa alla band. Bli en enstöring. Känns ändå som att jag stör mig på hela mänskligheten just nu. I'm never pleased. Blöh.
 
Nädå. Allt har faktiskt inte varit dåligt. Han har t.ex. konverterat alla våra hi8-band från vår barndom till digitala filer som vi sedan sett på. Suttit och skrattat åt pottkantsfrisyrer and whatnot. Good times, good times.

PS. Låt inte din brorsa bo hos dig. There will be regrets. Many. Ni kommer hata varandra sen. Kanske. Eventuellt.

En hårresande historia

 
På första bilden ser ni min naturliga hårfärg. Jag var 14 år och hade aldrig färgat håret. Jag kan inte minnas att jag hade så mycket regler då jag var yngre, förutom följande: inga piercingar förutom i öronen och inget färgande av hår (ja, och det obvious-a no-drugs såklart). Jag tolkar det som att (mamma tyckte att) jag var fin (kanske helt perfekt) som jag var, och visst, min naturliga hårfärg var fin, men... Okej, inga men, att jag fick vara blondin istället för brunett några år längre än jag ville är inget jag sörjer idag. Kan ju lugnt säga att jag tagit igen det här med hårfärgning på senare år.
 
2007: När jag fyllt 15 fick jag äntligen tona håret brunt. Yay. Fast grejen var ju att jag egentligen ville ha svart hår då. Jaja, close enough. 
 
2008: Testade på mörkbrun nästa gång, och det blev nästan svart #closerenougher. Sedan fyllde jag 16, började gymnasiet, sa Hej då emo och Hej fashionista (LOL) och färgade koppar-ish. Blev dock missnöjd pga för lite ginger och för mycket brun, men livet gick vidare ändå.
 
2009: Ville ha tillbaka min naturliga hårfärg och färgade håret på salong för första gången. De lade i ljusare slingor och gjorde nåt annat jox så att håret skulle få självbleka under våren, och till sommaren var jag blond (helt utan skarp utväxt dessutom). Tror det kallas jordgubbsblont. Fint var det. Hade så året ut.
 
2010: I februari ville jag bli brunett igen. Gick tillbaka till samma salong och de kirrade biffen. Fast så självblektes håret under våren precis som året innan och till sommaren hade jag fått tillbaka min naturliga hårfärg. Igen. Måste bara inflika hur avis jag är på mitt hår på andra bilden från 2010, tagen mitt under mitt hårs oplanderade resa från brun till blond #mittlivsendabrahårdagtrorjag
Sen började jag sista året på gymnasiet och fyllde 18 med en lila dipdye. Då hade dipdyes precis slagit igenom och jag var nog ensam på min skola om att ha det. 
 
2011: Fortsatte rocka den lila dipdyen fram till sommaren, då blev det lite från och till då jag inte orkade lägga i färg var och varannan vecka. Klippte av håret i slutet av sommaren och hade min naturliga hårfärg (som växt ut efter 1,5 år utan färgning) ett tag. I oktober hade jag lila hår i typ två dygn (för att kunna klä ut mig till Hit Girl bland annat) innan jag blev brunett med rosa dipdye, i december var jag brunett med lila och blå dipdye

 
2012: Var brunett med blå dipdye tills jag kom på att jag ville bli redhead i början av våren. Älskade verkligen det röda tillsammans med den lila dipdyen (är ett stort fan av dipdyes, okej). Testade även rött med rosa dipdye och rött med blå dipdye. Till hösten körde jag på helrött. Först en ljus nyans, sedan en mörkare. Precis innan årsskiftet ville jag ha lila hår, men det blev typ svart? 
 
2013: Det svartlila blektes tillbaka till mörkröd. Färgde eventuellt om håret rött under våren och till sommaren hade jag minst tre olika nyanser i håret pga lat. I augusti blekte jag håret och var väldigt gul i några dagar innan jag äntligen färgade håret lila på riktigt! Först slarvigt själv (det satt i typ en vecka), sedan proffsigt av min frisörvän Izabell (det satt i resten av året). 
 
2014: Februari: Blev less på det lila och blekte halva håret. Det blev då grönt. Mars: Blekte bort resten av det lila. April: Färgade hela håret apple green. Maj: Färgade hela håret alpine green. Under sommaren blektes det och blev typ turkost. I oktober färgade jag utväxten + lite till brun, och resten av håret grönt.
 
2015: Urblekt grönt tills jag orkade färga dipdyen blå i maj. Tanken var att jag också skulle färga utväxten mörkare brun, men det blev inte av förrän i juli då det blå inte längre var blått utan blivit silvergrönt-ish.
Nu är det i alla fall brunt med blå dipdye. Börjar bli less på det, så får se vad det blir härnäst. Funderar på något åt det röda hållet igen...
 
I kollaget tog jag med då håret självblekts, men utan att räkna med det eller då jag fyllt på med samma färg (nödvändigt för att kunna ha färgglatt hår) får jag det till att jag ändrat hårfärg 21 gånger. Har fortfarande aldrig haft svart hår, haha.

Avslutar med två frågor:
Vilken hårfärg tyckte ni bäst om?
Vilken hårfärg är ni mest sugen på just nu?

Jag ska måla (om) hela världen

 
Köpte spray och nu vill jag typ måla om allt. Nä, inte riktigt, men det är kul att så enkelt kunna förvandla fula gamla saker till nya fina. Har hittills bara målat om några smågrejer. Burkar och glas. Ramar och bokstöd. Köpte de sistnämnda second hand, fula och fel färg. Men nu är allt fint. Nu har jag bara de stora planerna kvar.

Best of Glee

 
I år var det dags för feelgood-serien Glee att sjunga på sista refrängen (hahahaha, pun intended, I'm so funny). Såhär ett halvår senare har den avslutande säsongen släppts på dvd, vilken jag faktiskt råkade vinna vid en utlottning (via Tidningen 7, thank you very much). Och då kom jag att tänka på att jag fortfarande inte delat med mig av mina favoritcovers genom Glees historia ännu, it's about time liksom. So here we go, några av mina favoriter från Glee...

 
Defying Gravity by Kurt, Rachel - S01E09 "Wheels" | Minns att jag inte gillade den då jag såg avsnittet, men då jag hittade den på Spotify några år senare hade jag ändrat mig.
Jessie's Girl by Finn - S01E18 "Laryngitis" | Denna låt fastnade jag för redan från början. Gillade Finn bäst i den här typen av låtar (halvrockiga).



Time Warp by New Directions - S02E05 "The Rocky Horror Glee Show" | Älskade hela det här avsnittet med alla Rocky Horror-låtar och coola kostymer.
Singin In The Rain / Umbrella by Holly Holiday, Will Schuester, New Directions - S02E07 "The Substitute" | Det här måste nog vara min absoluta favorit av alla. Kanske för att jag aldrig gillat Singing In The Rain innan, men de fick den att låta så bra. Tycker det är en så himla snygg mash-up och snygg schenshow också.

 
Thriller / Heads Will Roll by New Directions - S02E11 "The Sue Sylvester Shuffle" | Ännu en snygg mash-up. Gillar zombie-temat och koreografin.
Get It Right by Rachel - S02E16 "Original Song" | Min favorit av deras original songs.

 
Rumor Has It / Someone Like You by Brittany, Mercedes, Santana - S03E06 "Mash Off" | En fabulous mash-up. Speciellt då Santana kommer in. Hon är min woman crush och har så grym röst.
Somebody That I Used To Know by Blaine, Cooper Anderson - S03E15 "Big Brother" | Tyckte även om Fighter från samma avsnitt, som också handlar om Blaine och hans bror.

 
Americano / Dance Again by Cassandra July - S04E01 "The New Rachel" | Alltså dansen! Drömmer fortfarande om att lära mig den.
Oops!... I Did It Again by Rachel - S04E02 "Britney 2.0" | Så snygg och sensuell version av den här gamla klassikern, haha. And again, dansen! Oh my!
 
 
Womanizer by Tina, Unique - S04E02 "Britney 2.0" | Rätt låt egentligen, men jag gillar deras take on it, och hur de går runt i skolan som värsta High School Musical.
Give Your Heart A Break by Brody, Rachel - S04E04 "The Break-Up" | Så fint! Vill minnas att jag hade en liten crush på Brody, hehe...

 
Rockstar by Elliot, Kurt - S05E14 "New New York" | Because Elliot! Så awesome, glamrockig karaktär. Gillar nog I Believe In A Thing Called Love bättre, men hittade inte den på Spotify.
Movin' Out (Anthony's Song) by Blaine, Sam - S05E16 "Movin' Out" | För att Blaine och Sam gör en rätt ball låt till en asskön låt.

Alltså... Det här var sjukt svårt, det finns så många bra covers från Glee och det är omöjligt att komma ihåg alla. Ser nu att jag inte tog med något från säsong 6. Jag verkar uppenbarligen vara svag för deras mash-ups i alla fall.

Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14

Jag skolkade från jobbet och insåg att jag visst är en feminist

Bilder av Ambivalently Yours: tumblr | shop

Som en av många saker skulle jag betitla mig själv som feminist. Jag har inte feministiska värderingar för att jag är feminist, utan jag är feminist för att jag anser mig ha feministiska värderingar.
 
Det var drygt två år sedan jag kom fram till den slutsatsen, alltså att "Hey, jag är ju faktiskt feminist". Tankar och känslor om människors lika värde har växt sig starkare ju äldre jag blivit. Det har väl funnits i bakhuvudet hela tiden, och även om jag inte minns exakt hur jag tänkte som tonåring så vet jag med säkerhet att jag hade ett mycket mer trångsynt och egoistiskt tänkande då än nu.
 
Det var ett reportage i tidningen Veckorevyn som fick mig att inse att "Jo, jag är nog feminist ändå". Det var i juni 2013 och jag skulle ha min tredje inskolningsdag på sommarvikariatet jag hade då, men tanken på att gå dit gav mig så mycket ångest att jag spenderade dagen i bilen på parkeringen på min pojkväns jobb. Vid lunchtid hann rastlösheten ikapp mig, så jag gick till Coop och köpte Veckorevyn, en tidning som jag varken köpt eller läst någonsin förut. Och i den tidningen läste jag om två offentliga personer som var feminister, och om ej namngivna offentliga personer med feministiska värderingar men som inte ville "beblanda sig med 'dem'". Det var då jag insåg att jag varit en av de där personerna som inte velat beblanda mig med 'dem', trots feministiska värderingar. Jag insåg hur dumt det var, och bestämde mig för att jag visst var (är) feminist. 
 
Fast på senare tid har jag börjat undra vad det spelar för roll att jag har feministiska värderingar. Egentligen. Jag gör ju liksom inget, jag bara tycker. Och tänker. Och läser en himla massa, för jag älskar att läsa andras texter för de är så himla bra på att använda språket, förmedla sina åsikter och få sina tankar till ord så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Ibland läser jag förstås om något jag inte alls håller med om... Men då gör jag heller inget, för jag orkar inte lägga ner energi på att tjafsa med någon på internet. Och jag orkar inte skriva upprörda inlägg om det heller, för jag vill formulera mig perfekt, och tappar jag minsta lilla inspirationsglöd så blir det inte bra.
Istället tänker att det jag läser lär mig något, gör mig mer öppen och mindre trångsynt, utvecklar mina värderingar och åsikter, sätter ord på känslor och åsikter jag inte visste jag hade och kan vara till hjälp för att argumentera mot något som jag tycker känns fel i verkligheten. Ge andra perspektiv till trångsynta ögon. Men jag kommer inte argumentera emot, för jag har social fobi och är väldigt emotionell (dock inte svag), så de enda som får ta del av mina värderingar är Kim. Kanske min mamma.
 
Det här inlägget skulle egentligen bara handla om när jag insåg att jag var (är) feminist, så innan det spårar: Även om jag inte skulle säga att jag bokstavligen kämpar för jämlikhet och en bättre värld, så känns mina värderingar i slutändan ändå viktiga. Jag vill ju, men att läsa och tycka är väl inte att kämpa, eller? Jag tänker att sättet jag uppfostrar min dotter på är ett sätt, att det räknas. Att även om världen kanske inte gör så, så tänker i alla fall inte jag låta Ivy känna sig mindre värd, svagare eller underlägsen bara för att hon är tjej. Jag vill att hon ska växa upp och se världen som en plats för alla, där kön inte spelar någon roll och där det som ses som ickenormativt nu är lika mycket norm för henne, att inget är konstigt... Och så vidare... Blöh... Jag vet inte, men något sånt.

God natt (jag tappade inspirationen och skrivflowet)

Family first

 
 
(låten har inget med bilderna att göra, den är bara bra)

Sagan om den förbannade ringen

Bildkälla

LOTR-fans, bered er på att bli besvikna! Chockade even!
Alltså, jag har sett Harry Potter fler gånger än jag kan räkna. Jag har sett Star Wars minst två gånger om. Jag såg alla Hobbit-filmerna på bio, och även om jag somnade under den första kompenserade jag det med att gå och se den igen. Jag har till och med ägnat The Twilight Saga fler timmar än vad det finns på ett dygn. Men Lord Of The Rings slut har för mig varit helt okänt... Ända till nyligen vill säga.
Say what?! Jo, det är sant. Det är nu LOTR-fansen med fasa undrar hur jag kunnat leva hela 23 år utan att ha sett den där ringen slängas ner i den brinnande lavan i... Mordor... Men asså, ta det lugnt nu! Jag har sett klart triologin nu. Ju. Men ni ska bara veta hur svårt det var att erkänna för min LOTR-älskande vän att jag aldrig sett hela Sagan om ringen... Haha.

Anledningen är att jag aldrig lyckats ta mig mer än halvvägs genom The Return of The King. Jag skyller på min mamma. Typ. Ja, ni vet... Jag har växt upp med att Sagan om ringen visas på tv kring jul, och ja, jag såg dem. I alla fall den första. Och den andra. Men den tredje glömde jag bort... eller orkade inte se... eller... Jag vet faktiskt inte. Så jag fick den i julklapp i stället, år 2006 för att vara precis. Bara det att min mamma - helt ovetandes om min ADD-hjärna - köpte extended edition. Coolt, tyckte jag - tills jag satte igång filmen och insåg att den var fucking 4,5 timmar lång. Jag försökte verkligen se klart den, men gav upp redan innan det var dag att byta disc (yeah, den är uppdelad på två dvd-skivor).

Men nu! Nu äntligen har jag sett klart Lord Of The Rings från början till slut. Extended! Puh. Be proud. 
Slutsats: Won't do it again. Insåg att jag bara gillade första. Beautiful scenery though. Blev förvånad över att denna dialog inte ägde rum.

Den lilla sjöjungfrun


Hoppas alla hade en bra Halloween igår! I know I did! Jag ville vara Ariel, så tvingade Kim och Ivy att vara prins Eric och Sebastian. Hehe ♥

Orkade inte lägga ner så mycket tid och förberedelser på utklädnad i år, så jag valde efter vad jag redan hade hemma (behövde bara köpa till tightsen). Jag har funderat på att vara Ariel rätt många gånger, och då jag insåg hur enkelt det skulle bli att göra en cheesy familjeutklädnad med Den lilla sjöjungfrun-tema var det avgjort. I've always wanted one of those, hehe. Om jag haft en högre budget skulle dock Ivy fått vara Blunder istället för Sebastian, för han är mycket sötare.

Ja... Jag var faktiskt ute igår. Jag, Izabell och Jerry kollade läget på spökskeppet Poseidon. Det var trevligt! Sist jag var ute (ute för att gå ut alltså, inte för att se något band) var faktiskt Halloween förra året. Några veckor senare upptäckte jag att jag var gravid, haha.