Det som inte syns

Tvåtusen fjorton. Kände mig så himla ensam. Jag klagade. Inga vänner. 
Men kanske var det jag som var problemet.
I don't know how to friend.
 
Det kommer så himla enkelt för andra. Naturligt.
Saker som anses självklara för er är ett stort frågetecken och en osäkerhet för mig.

Jag vet inte hur man bryr sig.
Jag känner, åh, det är klart jag känner. Men hur agerar man, hur förvandlar en känslorna till ord?
Ord som faktiskt betyder något.
Ord känns så himla litet. Går det att förmedla känslor i ett ynka 'Okej'?

Det var lätt på gymnasiet. Skolan förde oss samman.
Nu hör vi inte av varandra. Är det bara jag, eller är vi alla så? 
Ni har gått vidare med era liv. Jag blir mer och mer introvert.
Och nu är den enda som brydde sig borta.
 
Procrastination. Det är jag. Skjuter upp allt.
Inte bara det som är tråkigt, även det som är viktigt. Även det som är roligt, berikande. Även vänner. 
Det är en ond cirkel. Jag måste ta mig ur.
På promenaden. "Damn, jag glömde mobilen, jag gör det då jag kommer hem". Glömmer.
I duschen. "Just det, när jag är klar!". Glömmer. 
Det handlar inte om tid, för tid har jag i överflöd. 
Det handlar om mitt sämsta personlighetsdrag. Min sämsta ovana. 
Jag vill bryta mig ur. Du förstör mitt liv.
 
Var jag alltid sådan eller blev jag som jag umgicks? Tillsammans, men aldrig nära. 
Den sociala förmågan utvecklades aldrig här. De oskrivna reglerna blev aldrig inlärda.
Jag har börjat fatta det mer och mer.
Och nu är det försent. Allt bara blir fel.

En gång pratade jag med en tjej via mail. Jag hade nyss funnit en annan vän via mail, så med självförtroende sa jag "Jag blir din vän!". Du mådde dåligt psykiskt och försvann ett tag. Du kom tillbaka. Jag minns inte om det var då jag sköt upp svaret eller om det var efter nästa mail, men jag sköt upp det för inga ord var bra nog. Sedan sköt jag upp det mer. Och jag glömde bort det. Och jag kom ihåg. Glömde, och kom ihåg. Det där obesvarade mailet förföljer mig än.
Är det försent att svara nu? Ja. Vad skulle jag skriva? "Förlåt för sent svar". HAHAHAH. Nej. Ursäkter finns inga, ursäkter är patetiska.
Tänk om hon är död?

Maybe I don't deserve friends.
Project improve myself required.


Inlägget Dåtid kunde inte kommenteras, likaså gäller detta. Jag kommer fortsätta att ta bort kommentarsfunktionen på inlägg som är mer personliga, mörka eller känslofyllda. Inlägg som dessa.
Jag gör det för att våga skriva (och kanske också för att slippa "Fin bild" osv just på dessa inlägg).
Mobilversionen verkar dock inte fatta detta.
Trackback