Död
Hur många gånger har man inte hört sig själv säga den meningen?
Ändå så fortsätter kroppen att vara vid liv.
Idag längtar jag efter känslan av att inte känna alls.
idag hade jag lika gärna kunnat vara död.
♦ ♦ ♦
Alltså seriöst. Jag pallar inte. Jag förstår ingenting. Miljoner tårar. Ögonlocken bränner. Känslorna. Försvinn. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill bara kunna visa er mina jävla naglar, vara kreativ och ha mina små dippar ibland men kunna få något fint ut av det och bara vara normal. Det känns som att det aldrig kommer att bli bättre. Jag vill gömma mig, men samtidigt orkar jag inte det mer. Hallå världen, det finns faktiskt folk som mår dåligt, man får må dåligt. Det är inte så att man bestämmer sig för det, ba "Ja, hej, nu ska jag må skit resten av mitt liv, ja, vad kul". Lika lite går det att bara bestämma att man ska må bra och så är alla problem ur värdlen. Just nu känns det som om jag kanar nerför en blixthal spiral och det går liksom inte att ta sig upp. Det finns bara en väg, och det är ner, ner, ner.
Och bara för att jag kan blogga om glittriga nagellack en dag betyder det inte att allt är bra. Det distraherar mig bara från att inse hur jävla värdelöst mitt liv är. Och bara för att jag (och många andra) skriver om mitt skitmående påbloggen betyder det inte att man är en attentionwhore som bara söker bekreftelse. Nej. NEJ. Vi måste få finnas, det här är faktiskt vår verklighet. Jag är inte ute efter sympati, jag är inte ute efter någonting. Jag orkar bara inte sitta och hålla allt inne. Jag orkar inte låtsas. Jag orkar inte ens le. Jag orkar inte göra någonting.
Alltså nej. Vad är det för fel på mig?
Kan någon bara tala om det för mig så att något kan bli bra någon gång.
Vill mest bara att den här dagen ska ta slut. Vet dock inte om jag orkar vakna upp imorgon.
Synd att vi inte lyckades få ihop någon sleepover innan jag åker. Men vi får ta det när jag är hemma igen. Eller jag tycker att vi måste ha en då!
Ta hand om dig. Du är bra. Kram
Ser just nu på ett avsnitt i One Tree Hill där huvudpersonen aldrig tror att hon kan känna något igen, att det föralltid kommer att vara skit. Men det är något man måste kämpa med, och allt man kan försöka göra är att få idag lite bättre än igår. Kram <3
Det är inget fel på dig Ida! Jag kan inte besvara dina problem eller ditt mående hur gärna jag än önskar jag kunde.. Det är väl nackdelen med psykiskt mående - bara en själv kan hjälpa typ.. Fan jag vet inte vad jag ska skriva, känner mig lika dum vad jag än säger. Men jag finns iallafall här, even thou i'm far away. <3
