Nummer tio! Så, Linnea lyckades övertala mig till att köa i 18 timmar utanför Hovet inför Avenged Sevenfold. Jag och kyla alltså, dessutom har jag bara jobbiga erfarenheter av att köa. Men jag gick med på det tillslut.

Vi kom dit vid midnatt, och då var Erica, Emma, Zeke, Thilde, Jonathan (trevliga bekantskaper till Linnea) och två tjejer till där. Linnea och jag blev tilldelade nummer 9 och 10. Och det bästa av allt: jag överlevde! Det var inte ens så hemskt som jag förväntat mig, vi hade det faktiskt trevligt.
Har snott högra bilden av Linneaaaa. Så elakt av mig, hihih.

 

 

Första bandet Avatar. Kösystemet funkade felfritt, ända fram till insläpp. Känns inte så kul då nummer 12, 13, 14 och 26 får komma in i arenan före och norpa åt sig bättre frontrow-platser än en själv så man suttit ute och frysit hela natten för att hamna längst fram och få förtur på de bästa platserna. SÅ DÅLIG STIL!!!! Att dessutom stå och paxa plats åt sin s e g a kompis, nä. You are forever on my blacklist. Cunts.
Ja. Jag blev lite bitter. Det är inte direkt ovanligt. Att jag känner att inget kan gå fel och att allt kommer bli bäst sedan går något fel och jag vill bara hugga ner någon (jag må verka lugn men jag har ett riktigt våldsamt sinne) för att sedan lägga mig ner och bara ge upp livet. Det hjälpte inte att jag var riktigt opepp på förbanden. Like, ge mig A7X nu nu nu!
Men jag stod längst fram. Jag är nöjd. Tro inget annat. Och jag är glad att det inte dröjde så länge innan Avatar drog igång.

 

Five Finger Death Punch. Kanske inte några favoriter, speciellt inte då man väntar på världens bästa band, men helt okej spelning. Det finns fem 5FDP-låtar som faller mig i smaken tilläckligt mycket att jag ska kunna lyssa på dem, och som tur var körde de dem alla. Hurray. Här finner vi även kvällens enda fångst, i form av ett plektrum.

 

Avenged Sevenfold. Äntligen. De bästa. Andra gången live. Så mycket bättre. Tycker man om A7X i vanliga fall, älskar man dem live. Så är det bara. Så om man älskar dem i vanliga fall... Ja, då finns det inte mycket som slår dem live.
Okej. Kort reveiw. Jag måste erkänna att jag inte direkt öst nya plattan med lovord, den sätter sig liksom inte i själen på samma sätt som deras tidigare verk. Den saknar helt klart Jimmys touch, det går inte att förneka. Men att sätta Shepherd Of Fire som öppningslåt var genialiskt. Mums. Förutom den körde de ytterligare fyra låtar från Hail To The King, inklusive Requim som jag inte riktigt gillar. Vackra Fiction som tribut till Jimmy, The Rev. Visste inte vart jag skulle he mig. Gråta eller sjunga med? Tyvärr var jag för distraherad av drygt folk bakom mig, och att jag höll på att glida från min plats längst fram för att kunna uppskatta Fiction fullt ut. De två encoren bestod Waking The Fallen-klassiker. Unholy Confessions, inga konstigheter. Och käraste Chapter Four OMGOMGOMG! Alltså har dött efter att få höra den live sedan de körde den på Uproar! 2011, scheisse. Den där bibel-baserade låten är så himla grym. AHHHH! Lycka.
Ah. Fin konsert. Grym grym grym. Bästaste Sevenfold i eye defination. Fuck HD, liksom, när man kan stå så nära att man urskiljer vad deras tatueringar föreställer. La märke till att Arin har skaffat sig några nya sådana sen sist, minns tumblr-hypen då han gjort sin första (trädet som växer ur ett hjärta). Älskar att han såg så himla glad ut hela spelningen. Älskar hela bandets energi och att de fortfarande håller på att fula sig mot varandra, speciellt Johnny och Gates.
Love love love, I'm so happy, take me back!

Slutsats: Var det värt att köa i 18 timmar?
Ja, men det känns som att det inte gjort någon skillnad om vi bara köat 12.
Kommer jag göra det igen?
ALDRIG! Fast i och för sig, front row på Sevenfold är det bästa jag varit med om. Så jag kan göra det för dem, men inte något annat band i hela världen.